Bättre imorgon... frasen jag tröttnade på och börjat missbruka själv. Jag trivs inte längre med att åka 14 mil till dödmansland och plugga. Känns inte som att jag lär mig något, jag har helt enkelt ingen lust att lära mig livets gång. Allt slutar ändå att man blir gammal och bitter. Eller varför inte som så många andra, man är ung och bitter. Men je änt bitter. Jag är bara en av det många förvirrade ungdomar som känner en press. Den osynliga vikten på axlarna alla vuxna lägger dit och den blir bara tyngre och tyngre. Inte så mycket större just, men tyngre. Jag är trött att helt enkelt. Jag är trött på att gå i skolan och bara ströa runt. Nu har jag visserligen bara ett år kvar. Men vägen är lång, men ändå föööör lång för min smak.

 Vägen till det att allt är bra är smal, ojämn och i uppförsbacke... 

Men vad fan! Vad gnäller jag över, jag har börjat prata med Sofia igen som tidigare nämnt. Vet inte riktigt vart jag står i för position. Känns som att jag svartar allt mer. Är inte kärlek något för mig? Är vägen för krokig för att jag ska orka gå? Eller behöver jag just ett mål, och någons hand att hålla. Jag gillar min ensamhet, men det är just det som skrämmer mig. Jag vet inte om jag ska skylla på att jag var mycket själv som yngre. Jag trivdes bäst så. Bara mig själv att ta hand om, och hundarna. Man gjorde mer, man hittade på saker att göra i hemmet för att fördriva tiden. Man blev ansvarsfull. Och jag som trodde att det var något bra, lätt och hjälpsamt. Men mer man hjälpte desto mer krav fick man. Desto mindre märktes man... Åter till kärlek... kärlek, barnsagan som jag inte lyckas läsa. Varför lär man sig det inte i skolan så man lär sig något viktigt i stället för meningslösa ekvationer! Jag vill inte att någon ska visa vägen, jag vill dock att någon ska bry sig om mina åsikter. Och sluta vara så egoistiska och lyssna på vad jag har att säga. Var längesen känns det, någon tog sig tid och prata. Nu är det snart sommar och alla har fullt upp med sig själv, skaffa jobb, prov, arbeten som ska lämnas in. Varför tar inte bara alla ett djupt andetag och andas ut. Glömmer allt för en sekund. 

Ta ditt ansvar som medmänniska, och fråga någon nära om hur dom egentligen mår vid tillfälle. Ni kanske blir förvånade över svaret... 

Jag har fastnat för ordet barnsaga. Det känns som det passar till så många sammanhang. Kommunismen är en barnsaga, lycklig och underbar men kommer aldrig ske.

Den fria viljan är en barnsaga, man har en fri vilja. Dock blir den influerad av alla andras viljor, nej inte grupptryck. Men du går vägen någon annan har trappat upp.

Kärlek är en barnsaga, kärlek är ett mode ord och en trend. Sann kärlek finns inte längre. Lättaste vägen som alla vill ta är att göra slut.

Mitt liv är en saga som skrivs, jag rider inte, alltså kan jag inte vara riddaren i skinande rustning. Jag tänker på vad jag gör, jag är inte den "onda" killen. Jag väljer fel väg att gå, jag är Hans och Greta som gått vilse. Jag är ensam som sparven i Svärdet i stenen. Jag passar inte in, som den fula ankungen. Klockan slog tolv för längesen för mig... (Askungen)

He spends his nights in California
Watching the stars on the big screen.
Then he lies awake and wonders
Why can't that be me?
Cause in his life he's filled with all these good intentions.
He's left a lot of things he'd rather not mention right now.
But just before he says goodnight,
He looks up with a little smile at me and he says

If I could be like that
I'd give anything
Just to live one day
In those shoes.
If I could be like that, what would I do?
What would I do? 

Kärlek till broder Johan som fyllde 18 den 16 april. Kärlek till barndoms vännen Jonas som fyllde 18 den 27 mars. Kärlek till sommaren som börjar slå rot. Kärlek till pappa som jämt finns där, kärlek till mamma som är stark och finns där.

Kärlek till min alla i min närhet som står nära mig!

Just nu, när solen skiner och man ligger där och glassar. Väntar på de närmsta vänner och suger på en öl. Så njuter man verkligen, helt rofylld. Konstigt vad lite fint väder kan göra med en. Även vad ord kan göra skillnad, onda som goda. Vad ett förlåt betyder mycket, vad en lögn förstör, inte mer än vad sanningen gör. Det tar bara lite längre tid att finna sanningen i en lögn. Man lever ju i ett paradis när man får höra det man vill, trots att det inte är sant. Allt detta skit snack om att man ska vara ärlig, ingen vill höra sanningen. Egentligen inte trots att man påstår det. 

Idag så är sanningen den att jag ska ta en öl medans jag grillar och snackar oändligt mycket skit med mina vänner! Hoppas det blir en trevlig kväll i alla fall. Gissar på det i alla fall! (Y) Inga här som kan käfta med mig  (Y);)

Hemma i gamla slitna huset med barndoms minnen...

Instängd bland bråk, glåpord, retande, tårar... Om man tänker på det så finns det så mycket sådant lagt på alla platser. I alla hus, ifrån det nybyggda till fallfärdiga. Så finns det spår av tårar och igen slängda dörrar. Om ibland, små saker. Ibland större, ekonomiska besvär kankse. Det finns spår av instängdhet ute också. På gatan, befläckade av blod och folks smuts. I luften av saliven som träffar någons ansikte. I jorden av begravda lik... Det finns överallt! Dessa spår av allas innersta hat till den närmsta, till främlingen man möter. 

Inte undra på att folk springer runt och mår dåligt, om det ska finnas mörka "fläckar" av hat överallt. Hur ska ett barn kunna få sina timmars sömn om dess atmosfär är ner smutsad av hat! Nu när jag tänker efter så liknar detta  nå jäkla "onda andar" grej. Inte det jag tänkte på när jag började. Men ändå... för mig så finns så många minnen inprintade i tapeten här i Borlänge. Alla saker man sagt... Fy fan, ändå så känner jag mig så trygg här. Jag känner ett lugn. Utom när alla minnen kommer tillbaka....

Back in town.... (Y)(N)

Sova ensam är tummarna upp.. ner.

Finns det mer att säga?

Gamla dagars magi, föll tillbaka till det gamla mentala tillståndet. Så jobbigt och ändå så skönt...

Men ibland när känns det så jobbigt att behöva tänka på hur man känt för den ena och den andra. Sen fick man ju smäll för någon helg sen. Kändes ju sådär roligt. Verkligen! Samma kväll man försökte vara ärlig. Men även det kändes roligt. Verkligen!

Nog om det, snittar VG i betyg, träffat min mor nu första gången på närmare ett halv år. Träffade även Sofia the one and only.  Kändes otroligt skönt, otroligt skönt att bara släppa allt och prata. Släppa allt gammalt onödigt gnabb om ingenting, om allting. Det som är så konstigt, undra om man kommer ihåg allt som man sa och gjorde som tonåring när man blir äldre. Att man kommer på att  man var rätt dum. Men varför ska man tycka att man handlar rätt nu, skriker att man är vuxen och man kan välja sin egna väg själv. Vadå vuxen? Jag är inte ens 18 år, man får en mask och en roll att spela när man tar studenten. "hej, nu är du vuxen, du får diplom på det. Nu ska du börja tjäna samhället och vara klok". Men vadå? Får man en karta och kompass för att veta vilka steg man ska ta?

-Du är störd, Viktor.

Anyway, stick to the subject idiot!

Jag träffade Sofia i Torsdag/Fredags. Klockan var tre på natten, men jag räknar det ändå som Torsdag. Och fan, aldrig varit så skönt att krama om en människa tidigare. Aldrig känt tidigare att jag som flugit iväg att jag... mådde underbart, utan svärtad själ!

Och mitt pussel blev klart, my missing piece!

Tack för att din ilska rann ut och du ville ses. Jag behövde det oerhört mycket!

"Vi är beronde av varandra

vi behöver prata och träffas"

om inte VI så behöver jag.