Att jag fortfarande minns...

Att jag fortfarande minns min kära gamle trotjänare - min såkallade sanning. Att jag kommer ihåg lösenordet trots att jag sällan är inne här. Jag vet att jag har jätte mycket att säga, inte nödvändigtvis här. Men jag vet att jag måste lätta min mitt tyngda hjärta. Jag gjorde det lördags för första gången på jätte länge utan att vara full. Som i vanliga fall brukar vara lite lättare. Fast även det har det blivit sämre(?) med, mindre av kanske är rätt uttryckt. Fast jag vet inte vad som är rätt, att jag är tyst helt och hållet eller att jag är full när jag pratar?

-Den onyktre säger det den nyktre tänker.

Det är ju bara ren sanning bra eller dålig är inte jag att döma.

Apropå sanning, det är något jobbigt som ligger och stör och gnager hela tiden. Det är något jag klarar mig utan. Det är något jag lärt mig att leva utan. Både från mitt håll, mina nära och kära och samhället. Ärlighet varar inte längst. Var ärlig och du gräver din ena grav och går till slut ner dig. Situations anpassa är något alla trycker på men om alla situationer som dyker kräver att du ljuger, eller drar en vitlögn nu vad det skulle spela för någon roll att kalla det så. En lögn är en lögn, ett svek är ett svek oavsett vad du använder för fint ord för det. Varför skulle det såra mindre det du gjort om du använder fina ord för att förklar din handling, eller säger - jag gjorde det för din skull. Jag ljög för din skull, jag var ärlig för din skull. I slutändan sårar allt lika mycket, du blir lika förstörd som människa, du förlorar oavsett lite av dig själv.

-Fyfan vad jag är less på folk just nu. fyfan vad jag är less på mig själv. Fyfan vad jag är less på detta livet.