JUST GIVE ME THE TRUTH!

Hjärnstillestånd... Jag vet inte vad jag vill skriva om, jag vet att jag vill och MÅSTE skriva, men bara inte om vad. Jag har ju tagit upp allting mellan himmel och jord. Min mående, ungdomars beteende, varför man inte borde dricka jägermeister, kärlek, ångest, familj, vänner, sanning och lögn. Allt detta hör ihop kan man tycka. Jag vet att jag gör det. För på sätt och vis så gör det ju det, en helt vanlig uppväxt. Nu vad som menas med en "normal uppväxt". Är det då man blir äldre bara, inget annat. Man blir äldre, kanske inte så mycket klokare. Men just äldre. Å andra sidan, alla är väl kloka på sätt och vis. Alkoholisten som sitter i parken och varnar ungdomar till att inte dricka sprit. Och ändå gör vi det, är det egentligen vårat fel. Det är ju vuxna som dricker vid varje högtid och tillfälle, om än med vis måtta så dricker dom ju. Så varför skulle inte vi? För att våra kroppar växer, men våra sinnen och erfarenheter växer jämt och ständigt. Det borde vara en orsak till att inte dricka. Det kanske man kan säga, men om man INTE dricker. Blir man ifrågasatt ungdom som vuxen, och vem vill bli ifrågasatt sina egna principer. Det är ju som att höja fingret och säga "du är ju inte normal ". För man är inte normal om man inte är som majoriteten är. Och majoriteten dricker. Det är dom vuxnas fel, för barn ser detta.  Vi ser mer än ni vill att vi ska se. Vi vet allt, utan att ni förklarar. För ni förklarar dåligt och bestämmer vad vi ska veta och inte, ni censuerar sanningen om livet.

För vi vill alla växa upp och bli vuxna, så vi kan bestämma över andra och censuera.

You got a fast car
I want a ticket to anywhere
Maybe we make a deal
Maybe together we can get somewhere

Anyplace is better
Starting from zero got nothing to lose
Maybe we'll make something
But me myself I got nothing to prove

Vad Sägs om det? Vad säger du om att bara försvinna med mig, glömma allt som varit, alla problem som fanns och kommer att uppstå skiter vi i. Vi struntar i alla andra. Dom andra, dom som står och pekar och viskar. Det gör dom ju bara för att dom är avundsjuka, inget annat. Bara för att vi inte bryr oss om andra, utan bara om varandra.... bara varandra att ta hand om, bara varandras ögon att drunkna i, bara varandras händer att smälta i, bara varandras läppar att kyssa, bara våra egna känslor som styr våra val.

Vänta, så är det ju inte. Det är en saga, en dröm, en fantasi... en.. en.. snabb bil på regnbågen.

Pictures of me, pictures of you, pictures of us... I'll have burn them to forget.

Jag önskar jag vore en sådan som inte tänkte alls. Men vad skulle det tjäna till, hur kan man bli erfaren och hjälpa andra om man inte tänker på sina egna problem och löser dom. Å andra sidan kanske det vore skönt att inte behöva hjälpa andra och bara tänka på sina egna problem. Det är ingen som kräver det, jag vet. Men vill gärna hjälpa. Tyvärr vill jag inte gärna ha hjälp med mig själv, mina känslor osv. Jag vill ha ett bollplank som jag kan kasta mina tankar på, utan att få svar. Bara för att få ur mig det, så jag mår lite bättre. Så jag mår lite bättre ett litet tag. Tills jag kommer på vad jag sagt, och får ångest över det. Jag är en komplicerad liten pojke. Jag vet inte vad jag vill ha. Eller, det jag vill är att må bra...

Jag är väl tillbaka till där jag slutade kan jag tycka. Men ändå inte, jag vet inte om jag tänker lika mycket längre. Utan jag bara vet hur det är, jag vet hur det känns, jag vet hur jag brukar tänka. Så det fortsätter i samma gamla mönster, detta eviga mönster utan slut. Se det som min "jag-mår-dåligt-cirkel". För så tänker jag, jag vet nu efter ett tag att så här mår jag, så här har jag mått ett tag och varför skulle det sluta för. Det blir definitivt inte bättre av att det är 8 dagar kvar tills dagen då min "farfar" dog. Det är nio dagar kvar tills det var ett år sedan jag fick reda på det. Det var jobbigt, men det var inte jobbigt fören några dagar senare. På begravningen som jag insåg hur jobbigt det var. Och det har varit jobbigt enda sedan dess. Det är för ofta, som jag vill ringa och fråga hur han mår. Det är lika ofta jag vill ringa Sofia, min kära Sofia.... och fråga hur hon mår. Svaret är det samma, total tystnad. Även om Sofia nu inte är död, så är jag död i hennes ögon. Jag förstår henne, det gör jag. Men jag vill inte ha det så. Jag vill veta hur alla mår. Jag klagar så mycket på mig själv så jag glömmer alla andra. Jag är självisk just nu, men jag behöver det. Å andra sidan...

Hur mår du? 

Vännen...

Från att vara bästa vänner till att inte prata, till att bli ingenting. Finns det något jobbigare. Personen som man var så van att kunna nå utan problem har med tiden blivit svårare att tala med än Gud. Har länge tänkt att ta upp kontakten igen, och nu när jag väl försökte så sänks mitt väderlösa självförtroende av orden.. "Just nu kan inte nummret att nå, var vänligen försök igen". Att något så simpelt förstör något så stort, det kanske inte är så stort egentligen. Men för mig är det. Kanske inget jag skrivit är särskilt stort för dig. Men för MIG är det, för mig är... för mig betyder varenda ord jag skriver mycket. Varje bokstav får mig att må lite bättre, får mig lite lättare, får mig lite lugnare, får mig lite mindre ångest fylld. Ångest är något jag har över åt alla. Just nu behöver jag någon att krama och en kram... ikväll... ikväll mår jag fan inte bra.

Vet inte om min säng är skön eller ett rent helvete.

Vet inte om mitt humör är stabilt eller labilt.

Vet inte om jag orkar bry mig eller inte.

Jag grubblar inte så mycket på vardags problem, inte andras eller allmänna. Utan jag har blivit väldigt egoistisk och självömkande. Som Gud har märkt, eller borde om han lyssnar överhuvudtaget. Jag är nog inte tillräckligt troende. Eller rättare sagt, jag är inte troende alls. Jag är inte en av alla dessa människor som ber om att få det bättre. Utan vill jag ha något så ordnar jag det själv. Sen vet jag inte om jag ska kalla mig själv trångsynt eller har vidgat min vy. Frågan är svår. Svaret är nog svårare att finna, finns det något högre ting. Eller så är det så lätt så man bara kliver över det trots att det lagt sig precis vid dina fötter. Det kan jag inte svara på, det hade jag inte gjort även om jag vetat svaret. Varför ska jag lägga svaret i dina händer, ett svar jag kämpat hårt för att få reda på. Slagit mina knogar blodiga, gråtit mina tårar röda, lagat mitt fortsatta bristande hjärta om och om igen. Det jag tror är att det krävs en livstid att få reda på svaret. Inte bara åldersmässigt och ner i kistan livstid. Utan erfarenhetsmässigt, för det krävs att vara öppen vidgad, förstående, lojal, ödmjuk, givmild, osjälvisk, förlåtande, ärlig. Å andra sidan kom jag på mig själv, det kommer aldrig ske att en människa är alla dom sakerna. Vi kommer få fortsätta leva ovisa i denna högteknologiska värld vi lever i.

Om sanningen ska fram..

Den kommer aldrig komma fram, små delar kan komma fram. Men hela sanningen kommer aldrig fram. Inte om någon, inte av någon. Jag hade gärna skrivit alla tankar jag har uppe i hjärnkontoret. Men det vågar jag inte. Jag är rädd, på samma sätt som jag är för rädd för att låta en person komma riktigt nära in på livet. Det är ju inte samma rädsla men ändå en rädsla som stör mig, för jag vill bli av med den. Men ändå inte, jag vill ha något att skylla på. När jag är gammal och sitter i trappen på stan med min flaska. På ett sätt så är det nästan det jag vill, eller. Jag vill inte det, men det känns som jag kommer sluta där ändå. Kommer sitta och förklara för mina vänner, vart det gick fel och varför. Frågan är, är det mitt fel eller andras? Inte att jag sitter på trappen utan att det blev som det blev innan. Min kommentar till "vännerna" blir

-"Det enda jag ville ha i julklapp var en normal uppväxt. Varför fick inte jag familjen som var samlad och kärleksfull."

vi kommer aldrig ha en trevlig familjemiddag där alla är samlade, både på mammas och pappas sida. Och alla är med i konversationerna och alla känner att dom hör hemma. Tyvärr..

It's not easy to be me... Sen å andra sidan vem är det lätt att vara? Jag skulle inte vilja byta mitt liv mot någons annans. Inte för att mitt liv är så bra och jag verkligen inte vill byta bort det. Utan mer för rädslan för att jag skulle byta ner mig och allt skulle vara 10x värre. Jag är ju den jag är för mina egna val, mina egna drömmar, min egna vilja. Nu hur mycket den är värd så har jag den ändå. För som unge har man inte mycket att tycka till om. Gud skapade den fria viljan men satte åldersgräns på den. Det går fan inte att neka till, men det är bra att det är åldersgräns på den. Hur skulle jag vara och hur skulle mitt liv se ut om jag hade fått bestämma allt. Det vågar jag inte ens tänka på. Jag vet inte vad jag vågar tänka överhuvudtaget längre. Jag kommer inte på något klockrent att skriva, jag kommer inte på något roligt att göra. Jag har ingen lust eller ork. Jag undrar hur mitt liv, min planerade framtid kommer bli. Om jag inte kommer med i lumpen. Hur kommer jag reagera? Hur kommer jag bli som person när mina drömmar blir nertrampade och förstörda. Hur vågar folk ge 110% med risken av att någon drar undan mattan och man faller pladask. Dom kanske landar på golvet, jag skulle fara igenom golvet och ner i källaren. Jag kanske inte kan, jag kanske inte vet hur man gör. Hur gör man, för att ge allt och om det går fel ändå klara sig. Kan någon visa mig vägen att gå för att lyckas med det tillsynes omöjliga för mig...