Först och främst vill jag tacka.. Tacka dem som står mig nära och förstår mig. Förstår vad jag menar även om jag inte klarar av att prata klarspråk. Att ni lämnar mig ifred när jag behöver, och för att ni inte lämnar mig ifred när jag mår piss. Tack till den som känner att den behöver ta åt sig.

Det har alltså...ja, kanske hänt för andra gången! Känns verkligen som tummen upp. Nu, nu när jag verkligen känner mig bra, stressad i skolan, men och orken finns inte. Men jag mår bra trots allt. Så händer det här, och jag orkar det verkligen inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, är jag arg, ledsen, hatisk, lättad, förvånad, sluten, förstelnad, tappat hoppet... 

En tomhet sänktes över mig, eller.. inte en tomhet, jag är fylld med aggresion och jag vet inte riktigt hur jag kommer fortsätta att vara. Så går det när man fäster sig vid folk, vet inte vad som är värst, vuxna som separerar eller att en person går bort. Att en person går bort är naturligt, det händer. Men det är värre på ett sätt, att två personer separerar är värst tycker jag. För det tar så jävla hårt, att veta att den ena personen inte vill leva med den andra och vill "slänga" bort en tid in i glömskan. För att man är trött på att kämpa för det, kanske det som behövs i bland för att finna tillbka till varandra. Jag orkar i alla fall inte tänka på det, kommer gå ner mig i en depression igen! 

Sovgott, godnatt, ha det bra, vi hörs.. gå och dö, stålmannen orkar inte.