Jag har absolut ingenting att skriva här. Tycker mitt main stream bloggande gått åt skogen. Inge "dagens outfit". Och vad jag tror och fruktar så är det ingen som bryr eller saknar det. Gillat kommentarerna om att jag skriver bra. Men känns som att jag skriver ner det som alla vet redan, men ingen vågar säga.

Lika som, många anser att invadringen gått överstyr. Men ingen vågar nämna det, för vi svenskar är så patetiskt små. Vi blir modiga med lite bumbibjörns saft. Jag är nog lika hjärndöd nykter som full. Blir väl lite dummare och mindre blyg. Det kan räcka med att jag tar en 3.5% så blir jag "följsammare". Och jag är nog inte ensam om det. Förutom dessa stora jättar som måste ha en kvarting whisky för att komma igång. Men en annan vardaglig svennson alkis går igång på lite mjuk-porr och folköl.

Men riktiga kicken får man av lite slagsmål, när man går in 1000% för att få minst spö. *Dreglar*

Men som alla andra så vill man ju inte gärna få en smäll. Även om känslan om att spotta blod är upphetsande på ett ej sexuellt sätt. Som jakt, jakt är upphetsande på ett ej-sexuellt-sätt. Man får en adrenalin kick som inget "normalt" kan ge. Kanske hoppa mellan skyskrapor. Men det är ju bara dumt...

Om jag inte skulle kunna komma åt den adrenalin kicken så skulle man ju helt klart få ta till droger för att uppnå samma extas. 

Men att droga är den mesigaste utvägen för någonting. För allt. Men det kanske inte är så dåligt. Vissa röker gräs istället för att ta en öl. istället för att ta en whisky. Du kan få en snetändning och en snefylla. Vad är värst? Att göra något dumt hög eller full? Alkhol brukar alla i princip och vad har inte alkoholpåverkade  personer gjort för dumt genom tiderna. 

Inget är acceptabelt men vem är DU att döma?  Vem fan har rätten att säga åt andra vad dom ska göra och inte göra, vad som är rätt och fel.

Jo lagen säger det. Den moraliska lagen om inte annat. Principen att man inte våldtar någon, men många (titta bara på brott statistiken) har inte moralkakan.

Låt oss gå i hand, ta alla våldtäktsmänn/kvinnor, kvinnomisshandlare, barn utnyttjare osv osv. Samhällets avskum. Och ta ut våra svensson problem och aggresion på dem. 

Go for it- High five

Sprit!

 Här ger vi vika för alkohol, deppresion, ångestattack, självömkan, ärlighet och öppenhet. Vi blottar våra sinnen då vi är som sårbarast, varför?

Ger alkohol oss modet att vara oss själva, slänga moralkakan och släppa loss. Nu vad det än menas med.. släppa loss. Det finns ju gränser, gränser som stundtals måste sprängas för att man ska känna att man är ett svin och dra på sig "masken" så man kan vara ute bland folk. Man behöver, som tur är "ha!" känna sig ensam om att vara sådan. För alla är det, alla vet vad som händer när man dricker, ändå är det "skit fränt/kul". Sen dagen efter, nu kan man verkligen skratta! Då mår man dåligt, antingen över fyllan eller över all jävla ångest. Ångesten över att vara en tyngd på folk man älskar axlar. Över att man behöver få ur sig allt, men man har bara inte tid för det.

Som DU kanske förstår, så har det hänt mig, den där ångesten på fyllan, problemet är... Eller, det finns inget riktigt problem, det hände och gjort är gjort, men det var bara så fruktansvärt på två sätt,

Det var inget som utlöste det, förutom "emo-hörnan"

och spriten

Fan vad jag hatar er, båda två, fru Ågren och Herr Diselmannen

Men men, för dom som hade det trevligt, good for you, it sucked for me!

Pang!Bong!Crash!

Och bara sådär, blev man deppig. När man satt där och insåg. "Fan, sista sommarlovet jag har. Fan, snart måste jag växa upp. Snart har jag inte tid till något, jag som knappt  har tid för något nu kommer få ännu mindre tid. Jobb och helvete. Hela mitt liv är nu mer eller mindre upplagt, korten på bordet. Det skrämmer mig, inte undra på att vuxna är depprimerade, nu är min glorys days. Och jag vet inte vad jag ska göra, för sent för att uppfattat det och för tidigt för att säga att jag inte kan göra något åt att ändra mitt liv. Omformulering, jag kan inte ändra mitt liv, men kan ändå mitt framtida liv. Lumpen, utlandstjänst, jobb... fyfan, säger jag! Vart tog tiden vägen? Vart tog viljan att sträva framåt vägen. Vart tog Mina Vänner vägen... Jag saknar att ta mina regelbunda trippar till statoil mitt i natten med Sir Dansk, ingen av oss har tid. Jag saknar Jennifer och hennes fnitter, och "vuxna" beteende, sättet hon blir 3 år så fort hon är med mig och Dansk. Jag saknar Hulken, ha någon att vara lite brutal med. En gammal barndomsvän som har alldeles för lite tid till för mycket, eller. Juste han är bara lat *smile*. Tim hade inte varit helt fel att träffat heller, vi kommer bra överens och skojar hej vilt. Enda normala snubben i Älvdalen i mina ögon, trots att han inte är så normal. Jag saknar Mattias söta små headbangs och kung fu ställningen, åh, underbar, hahah! Trots att jag fått vetskapen om att mitt liv är utstakat, går det fort och jag kan inte bromsa tåget, jag kan blunda andas tungt, och njuta men det räcker inte, såfort jag öppnar ögonen far jag iväg på min resa som en dålig film, mit liv finns i ett matrielt ting den är ett x2000, den åker fort som fan och stamnar ibland för att lämna folk, och få nya....

Jag som knapt har tid att ge min nuvarande en bra service, kanske dom som lämnar mig, så jag får plats med nya, då spårar jag ur...

Hejhejhejhejhejhejhejhej, jag hatar dig

 flashback

Och någonstans på vägen dog en liten bit av mig, den sista levande biten som såg till att jag klarade vardagen och log ibland, samtidigt som jag hatade världen, vuxna, lärare, gud och mig själv. Jag hatade mig själv för att jag inte var starkare än att må dåligt, hatade mig själv för att jag inte stod upp för mig själv, hittade mig själv och skaffade mig en identiet, utan levde lite i skuggan. Skuggan av moral och etik som jag inte kunde leva upp till kände jag, men på något konstigt sätt ändå gjorde. Varför tänker man så? Varför ömkar man sig själv och på något sätt skriker uppmärksamhet när man ändå får det? Är det inte tillräckligt, har jag ältat detta för mycket i skallen och missuppfattar och minns fel..?

Varför är jag irriterad på när andra är bra och jag känner ett behov av att ge dom en skvätt av verkligenheten och trycka ner dem, ner tillbaka till deras osäkerhet. Är det för att jag blivit behandlad så? Är det för min sjukdom som inget botemedel finns för? Som jag själv kommit på för att ha något, bara något litet att skylla på när jag är dumihuvudet. Nu är vi tillbaka till att bara vara mänsklig, det är kanske det som är sjukdomen? Att jag är så jävla påverkad av omvärlden så jag hatar och sparkar på den som sticker upp så den fortsätter göra samma sak mot någon annan. Det som kallas den moderna näringskedjan?

Fan vad jag äcklas av verkligheten,

 "ingen dör oskuld, livet knullar oss alla"