Du är som två personer, den ena vill vara med mig och höra det har att säga. Den andre tvärt imot. Frågan är bara... vem är du egentligen?

Sitter där igen, som så många gånger tidigare. Jag sitter där och hatar mig själv lite grann, för att jag är för feg. För att jag faktiskt vill stundvis i livet kunna ta steget och drastiskt ändra allting, men jag vågar inte. Jag kan inte, jag finner jämt någon ursäkt att inte göra det. Sen finner jag mig i situationen jag befinner mig i, och är lite glad över att jag är är där. Allting är så skruvat så jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Kanske att alla motgångar i livet har fått mig att ändra en liten bit av mig själv till oftast - det bättre, hoppas jag i alla fall. Jag uppfattar mig faktiskt själv som en hyfsat bra vän, son, sonson, bror... Frågan är ju om jag verkligen är det, om jag skulle flytta, hur många av mina nuvarande vänner skulle hålla kontakten? Mina syskon pratar jag sådär mycket med kanske just för att vi är för olika. Eller så är det bara för att vi inte bor i samma stad så vi kan inte ses, men borde vi inte prata mer för att få reda på vad som händer i varandras liv..? Det låter mest logiskt enligt mig, men jag tycker så mycket. Min far pratar jag mycket med eftersom vi bor, jagar och jobbar tillsammans. Men även när vi är ifrån varandra så pratar vi regelbundet, likaså min farmor har jag god kontakt med. Min mor och mormor är jag inte alls lika bra på att hålla kontakten med (delat ansvar kanske?).  Hur som haver lär jag nog ändra på något om jag inte ska sitta här på samma plats imorgon också.

Det enda som är jobbigare att må dåligt är att inte veta hur man mår - likverderad.

Jag vet att jag  bryr mig om allt jag gör och de val jag väljer. Men nån gång ibland, rätt ofta så slutar jag bry mig. En stor sten släpps från mitt bröst, den försvinner och alla känslor och tankar jag vägrar att släppa fram i vanliga fall för jag vet hur dom får mig att må, kommer fram. Då tittar jag mig i spegeln, ser mina tårfyllda ögon och frågar mig själv - Vad gör du här? Vad gör du för nytta...?

Det läskiga är att jag inte vet svaret på det, jag har mina mål i livet, jag har mina förhoppningar och drömmar om vad jag vill bli. Men jag kan aldrig ge svaret på frågan jag själv ställer. Jag kommer förmodligen aldrig få uppleva mina drömmar, men jag kan inte släppa dom än. Inte nån av dom och det är kanske därför jag aldrig kommer känna att jag klarade mig igenom en hel dag utan skuldkänslor för att jag är här på jorden och kan känna smaken av ett äpple, en värmande kram eller rent vatten i strupen. Livet är för orättvist och jag förtjänar inte det, undra om jag någonsin kommer att göra det.