Halv fem i morse så ringde det på dörren, jag öppnar upp och möts av en nedstämd kvinna. Det är kvinnan från grann huset, hon frågar om jag kan ringa polisen pga att hennes son slår henne. Jag blir chockad, förbannad och lite rädd. Jag svarar 'ja visst, inga problem'. Erbjuder henne att sitta ner, hon sitter  nu på en stol i nattlinnet i min hall. Jag gör som jag sagt och ringer 112, ger ut adress och "ärende" lägger på och sätter mig på huk bredvid henne. Jag försöker små prata lite grann, och frågar om hur det är och om det här är någonting som brukar hända regelbundet. Hon förklarar att han slagit henne i tre-fyra månader. Han har setat inne för misshandel, på henne. Han är alkoholist/narkoman och alltså gammal kåkfarare. Hon nämner att hon har problem med alkohol och det är när hon dricker som han blir sur. Jag sitter chockad och undrar hur man kan göra så mot sin mor. Han har slagit henne tidigare och efter att han muckat så får han bo hos henne, gratis, hon försörjer henne, honom och sina gamla föräldrar. Och sen har han mage att slå henne? Hur fan tänker man då? Tänker man alls, eller är man helt jävla slut i huvudet och förtjänar en livstidsdom. När vi pratat en stund så hör jag hur dörrarna på en bil stängs och polisen har anlänt, hon går ut till dem och jag går upp till mig. Det stör mig hela dagen på hur han behandlar henne.

Senare på kvällen så somnar jag till på soffan och vaknar sedan upp av att samma kvinna sitter bredvid mig, gråtandes. Hon frågar mig om jag inte kan ringa polisen igen, för hennes son har hotat henne med kniv. Jag blir chockad och funderar på

1. Låste inte jag dörren?

2. Åkte inte han in i häktet för tidigare händelse?

Jag får tag på hem telefonen och ringer, och medans jag ringer så kommer hennes son och knackar på dörren. Han knackar inte så många gånger utan bjuder in sig själv. Jag står i min lilla systers rum och pratar med polisen när han kommer upp för trappen. Han är tatuerad upp för nacken och han är full. Jag blir nervös och undrar vafan som ska hända. Han kommer in i rummet medans jag pratar och jag ska precis säga adressen. Och då säger han att jag inte behöver ringa utan att dom löser det där själva. Då kläcker jag ur mig adressen och lägger på, han suckar och jag funderar på om jag kommer få stryk nu. Han höjer rösten mot sin mor som sitter på min soffa. Han påstår att det är hennes fel allting, att hans liv är 'fuck'd up' och att hon är en jävla alkoholist och förtjänar därför hans behandling av henne. Jag står och skakar av adrenalin och rädsla på sidan av, han förklarar att han inte kommer göra någonting mot mig. Han erkänner vad han gjort mot henne och börjar tjata med henne hem. Jag kläcker ur mig lite försiktigt om att hon kan stanna hos mig tills polisen kommer. Hon säger att hon kommer tillbaka om han slår henne igen. Och jag känner mig så jävla liten, jag kunde bett honom gå direkt. Jag kunde stått upp för henne och sagt att hon stannar här och att han kan gå hem. Men jag vågar inte, han var inte mycket större än mig. Men ändå gör jag ingenting, jag blev en liten fjant när det gällde något mer än mig själv. Jag kan kanske skylla på chocken av att dom båda bara kommer in, eller att han är aggresiv och påverkad. Jag kan komma på flera "bra" ursäkter, men ingen är tillräckligt bra för mig...

/halv taskig berättelse.

Jag upprepar mig själv, jag säger det som så många gånger tidigare. Jag skriver fan aldrig längre, jag har ingen motivation. Ska jag vara ärlig så glömmer jag bort min blogg till och från. Jag har ingen aning om vad som kan intressera andra att läsa. Det är inte det som är det egentliga problemet utan jag bryr mig inte så kraftigt om vad andra tycker. Men jag vill ju faktiskt skriva ner någonting som jag själv vill läsa. Denna gång är det dags att visa vilket svin jag har varit. Är nog dags att visa världen det.

Lite snabbt förklarat, jag spar sms som betyder någonting. Som jag kan minnas tillbaka till, jag läser dom inte, men ibland råkar jag bläddra förbi dem och då stannar jag till och blir lite nedstämd. Så rent logiskt borde jag ta bort dem och bara må bra? Fast då skulle jag glömma hur jag varit och jag skulle helgonförklara mig själv på fem sekunder. Nej, jag spar dom därför och jag hatar mig själv för det...

Anyway, detta fick jag av mitt ex efter vi hade gjort slut första gången.

"Tafatta sms om "hej hur mår du, vad gör du, hur är det?"...  Det känns som att vi inte ens känner varandra längre (tvivlar starkt på att jag faktiskt känner dig, viktor engstrand. Den nya iaf) Känns bara fånigt med dessa fraser och, faktiskt, ganska tomma ord. Vad hände med allt det  vi pratade om förr? Det försvann när vi gjorde slut... Och när vi var tillsammans var det på dina villkor vi hördes på, när du kunde ringa, och när du kunde prata. Nu har vi gjort slut och då är det mina villkor som gäller. Jag hör av mig när jag känner för det. Och just nu känner jag inte för det alls... Så från och med nu är det jag som hör av mig när jag tycker det passar. Eftersom det bara är jobbigt att se att jag har fått sms från dig. Allt som påminner om dig är ganska jobbigt att se, för jag känner mig så jäkla besviken."

that's me, i guess...