Personer jag förut stannat och pratat med, tagit en kaffe med, som jag kallat mina vänner. Kan jag inte längre kalla för vänner. Vänner sviker inte en, vänner finns där i vått och torrt. Speciellt om man kallar sig för bästa vänner. Vänner snackar inte skit om sina vänner, vänner försvinner inte. Bekanta kan komma och gå, jag kan köpa på om inte tanten som är ute på promenad med sin hund inte tittar mig i ögonen och hälsar och frågar hur jag mår. Men när personer som stått mig nära inte ens kan kolla mig i ögonen så bränner det lite i själen. Men jag vet inte om jag egentligen borde bry mig. Det visar väl mest var det egentligen var för person som man trott sig känna, å andra sidan är det nog det som stör mig. Att jag faktiskt trodde jag kände dem. Tydligen inte...

Men vill även poängtera att jag blir lite irriterad över att när jag ser gamla kompisar eller kanske deras föräldrar så utbyts inget "hej". Inte ens en ynka nick... jag har rätt bra minne när det kommer till ansikten. Men jag är lika dålig på att heja, jag är nog lite för... bitter för det. Det har varit ofta då jag hälsat men inte fått något tillbaka, eller ett bittert "tja". Och då kan det fan va, jag klarar mig utan sura miner och bittra människor, räcker med att jag själv är det emellanåt (typ som nu).

Slut på klagandet och dags att agera, dö lite i sängen till jäkligt bra musik. Imorgon är det jobb igen, har ju faktiskt blivit fast anställd nu. WIIIEEEE!!!!

Vart du än är, vad du än gör, så saknar jag dig. Du är otroligt saknad, finns dom stunder då jag håller på att ringa eller skicka sms när jag närmar mig Örebro. Vill bara se dig igen, känns som jag svek dig som vän. Jag fanns inte där tillräckligt mycket. Och för det ber jag om ursäkt för. Sörjd och saknad Emma Johansson.