One stolen look cross the room
an illusive smile, but soon baby soon.
One minute for every hour
but time hasn't been on our side on our side.

Still holding on
been waiting so long
for that indelible time.

CHORUS:
When the stars shines upon me
and the night feels so lonely then
I only picture your face
and remember the days, nights and now
I spent them with you
(I spent them with you)

Two worlds under the sun
We melt into one, just come baby come.
All the signs says it's so
appointed upon by the hour of love

Still holding on
been waiting so long
for that indelable time.

CHORUS:
When the stars shines upon me
and the night feels so lonely then
I only picture your face
and remember the days, nights and now
I spent them with you

My coffee is cold cause I've waited so long.
The thoughts of your smile always makes me feel strong.
I'm drawing a picture of you in my mind
and the thought of your smile always making me miss you so much.

CHORUS:
When the stars shines upon me
and the night feels so lonely then
I only picture your face
and remember the days, nights and now
I spent them with you
I spent them with you
(I spent them with you)
I spent them with you
(I spent them with you)

Jag är en kille som föredrar nybakade kanelbullar framför vaniljbullar. Jag vet inte varför, dom luktar godare. Dom ÄR godare. Jag är även en kille som älskar kaffe och just, kanelbullar. Det finns inget bättre fika bröd än just. Kanelbullar och lite kardemumma. Det ljuvliga blir lite bitterljuvt, om man nu kan uttrycka sig så. Lite som kärlek, det är ljuvligt, sen blir man tillsammans och det hela blir bitterljuvt. Jag skulle kunna offra de flesta kroppsdelar för ett förhållande igen. Men jag kanske inte är tillräckligt trevlig för att få ett förhållande igen. Jag har ju trots allt, mens? Konstigt påhopp. Som om att vi karlakarlar inte kan få vara mindre pepp, nej vi ska vara på topp jämt. Hellst bära andras ryggsäckar, samtidgt som vi bär tre personer på axlarna och inte säger någonting. Men varför blir man ifrågasatt när man kastar av sig packingen och bara sätter sig ner och lessnar ur? Varför får man inte bara vara ett tag?

Varför är ingenting som förut, varför har inte jag mina vänner runt mig. Okej, jag har ju inte sagt upp kontakten med dem. Varken jag eller dom verkar ha tid till att ses, eller höras. Vad konstigt allt är, det är inte som det brukar vara känns det som. Är det här som kallas växa upp? Att bli vuxen, svepa sitt kaffe istället för att sitta och smutta på den varmt ryckande drycken. Att ligga 10/km för fort. Bara för att komma 30 sekunder tidigare till sitt kaffe som man ändå stressar i sig. Går verkligen livet ut på det? Då är det ju teoretiskt sätt bättre att stressa sig till dödsbädden och skjuta sig vid ung ålder. Alla ska vi dit, och det känns som den som kommer dit först är vinnaren. Den slipper ju gå på massa andras begravningar, och han kom ju först i mål. Han tjänade flest 30 sekunder på att åka fortare.

Less på "vuxen-livet" och har inte fyllt arton än. Hur slutar detta?