Jag har varit iväg på mitt livs äventyr. Något jag längtat och kämpat för så länge jag kan minnas. Jag åkte till utomlands i tjänsten som svensk militär, på en skytte pluton.

Jag har så länge jag kan minnas haft en längtan att åka utomlands. Haft en vilja att åka iväg och hjälpa de som har det sämre än oss i Sverige, se hur dom har det, lära mig kulturen, försöka förstå hur det är att växa upp i en otroligt utsatt situation. 

Jag har aldrig känt mig så hjälplös. 

Att stå bredvid och bara titta på

När man kom ner så insåg man hur liten del av det stora hela man är. Man inser hur lite man kan göra. Hur lite man har möjlighet till. Våran camp låg precis bredvid en skola, vilket ökade säkerheten för barnen som hade möjlighet att gå i skolan. Det var minst sagt en minoritet som hade möjlighet att gå i dit. Man såg fler barn stå på gatan och slåss med varandra om tillsynes petitesser, men det är jävligt svårt att stå på sidan av en helt annan kultur och sprråk och avgöra vad som är fel och inte. Man kan inte direkt ta hjälp av kulturen vi har i norden. Men ändå så ville man inget annat än bara få ett slut på det hela. Hjälpa grabben som ramlade på cyklen, eller kvinnan som fick spö av sin make i huset bredvid. Inget kunde man göra, och det bygger en sådan frustration. Man kan inget göra...

MEN! Att gå på patruller och dela ut vatten och en chokladkaka gjorde dagen mycket bättre. Se glädjen i barnens ögon. Tacksamheten som bor där inne hos dem är obeskrivlig. Man kan inte förklara hur det känns att göra en sån liten grej men som blir till en sån stor sak för dem. Eller när vi delade ut saker till skolan utanför campen. eller när vi åkte ut med saker till kvinnocentret, dit kvinnor fick gå och inte behöva bära slöja, få prata av sig med andra kvinnor, dricka tee, röra på sig fritt, inte behöva tänka på sånt som dom vanligvis tänker på i hemmet. På maken som spöar dom eller barnen som inte får gå i skolan för dom har helt enkelt inte råd. Sånt vi tar för givet i våran vardag är någon annans dröm. 

Nu till hemkomsten. Jag har många kollegor som varit utomlands och jag har alltid brytt mig om dem att önska dem lycka till innan dom åker, att skriva ibland, att höra av sig när dem har leave och när dem kommer hem.

Jag hade inte förväntat mig en hjältes välkomnande. Men jag hade aldrig kunnat drömma om den stelhet och otroliga kalla bemötande jag möttes av. Jag mötte X-antal på arlanda när jag kom hem. Nyss hemkommen i öken uniform på arlanda, inte en enda av dem nyss hemkomna semester resande svenskar frågade vart någon i min pluton varit, önskade dem välkomna hem osv. Och jag kommer ihåg att jag blev så arg, så arg på dessa svenska barn som gall skrek för dom inte fick stå vid bagage bandet när alla vuxna skulle dit och hämta sina packningar, och dom gallskrek. Skrek inte för att dom fick stryk, eller för att dom inte fått mat. Dom skrek för att dom inte fick stå vid ett rullband och kolla på väskor. Och jag reflekterade över "Är det det här jag kommit hem till".

Jag blev arg, riktigt förbannad, och jag insåg att det är såhär det är. Vi får ingen uppskattning och barnen uppskattar ingenting dem har. Föräldrarna är inte direkt intresserade av att informera dom heller om det. Inte ens när dem ser oss stå där, slitna och ivriga att få komma hem. Dagens samhälle, ska man skratta eller gråta?

Tänkte att det blir bättre när jag kommer hem, det blev det inte. Jag började dricka, jag drack mer eller mindre i över tre veckor. Jag ville bara vara själv, samtidigt som jag kände mig ensamast i världen. Ingen att prata med, ingen att umgås med, inget vapen att vårda, ingen pistol att ha vid sidan, ingenting fanns där. Ville jag inte höra något behövde jag inte. Klart som fan man blir vilsen och nedstämd. Tänkte att det blir bättre när jag får träffa lite folk. Det blev det inte, ni i det civila förstår inte, och har inte heller någon vilja att försöka förstå. På tre dagar i Sverige så blev jag bemött av tre olika personer "varför åkte du iväg? Tror du att du gjorde någon skillnad där eller? Sköt du massa civila? Varför riskerar du livet för någon annan? Du gör bara det andra säger åt dig att göra. Du hade inget där att göra!! Eller bara ett enkelt

X - Hade du det bra?

Jag - Nja.....

X - Okej.

Dem få samtal man faktiskt orkade ringa hem, dem man själv unnade sig. Så ville jag inte lyssna på gnäll hemma, jag ville höra hur bra ni hade det, inte vem som sa vad och gjorde det. Det bröt ner mig,även fast jag la er där hemma åt sidan när jag började jobba igen så var det inte kul att höra. Det var inte lätt höra. Det var...jävligt jobbigt, speciellt när jag inte kunde berätta om hur min dag varit. Den var bra.

Allt som skrevs  på fb eller något annat. Det blev så lätt missförstånd. Så otroligt lätt. Det blev så fel, du var mitt allt. Sen blev ett enkelt missförstånd till något större. Du försvann. Vi bråkade över något så litet men det gick inte att ringa, jag hade inte tid. Det enda jag vlle var att ligga bredvid dig och säga att jag älskar dig och hålla om dig. Men det fick jag inte. Det tärde på mig, det gjorde att jag sköt dig ifrån mig. Jag var så rädd för att du skulle skriva hejdå. Vi sa aldrig hejdå. Vi sa "vi hörs sen". Jag vill att sen ska bli nu. Jag vill så mycket, som vanligt.

Förlåt, jag har det inte så bra just nu. jag måste reda ut allt som hänt. Det har varit så sjukt det här.

Läser du det här, eftersom jag inte får höra av mig. Så vill jag att du hör av dig. jag vill förklara. Förklara allt.

Jag älskar dig till månen och tillbaka... tusen gånger om.