för att vinna måste man satsa 110%! men satsar man 110% och förlorar.. då står man där. Gråten i halsen, darret på underläppen, skaket i kroppen... Enda trösten är att man ändå försökte. Och det är ju en stor tröst när man förlorat. Eller kanske inte, om jag nu skulle förlora min väg. Vet jag inte hur jag skulle reagera. Min plan har alltid till att börja med lumpen, en stadig grund att stå på. Efter ett tag kom polis yrket på tankarna. Det är väl fortfarande min plan också. Och jag funderar på jakt elev, sen vidare till viltmästare. Det är ju en plan som sagt. Men om jag kliver snett, och kanske blir av med vapen, inte får lumpa... Vad ska jag då göra? DÅ står jag där, som 10000 andra ungdomar och undrar hur det ska gå i livet. Jag vill ju inte bli något soc-fall och bli en belastning.Det skulle jag aldrig klara... Men känner nu på slutet av sommarlovet, att jag inte har någon tid, inga pengar och ingen ork. Jag lever för dagen, men framtiden i sikte, mitt mål. Men började tänka på skolan... Svenska B som måste göra, matte A nationella. Matte B, historia B och körkort. Resten är peace of cake. Sen hoppas jag på jobb i november på ICA lagret, mycket jakt, mycket tid för hunden, och kompisar / festerna. Hur ska jag ha tid? Juste, flickvännen också! (Y)

Mitt schema byggs på hela tiden, SEDAN SKA JAG GÖRA MIN VAPEN KOLV! HUR FAN SKA JAG HINNA ALLT! Ska jag sikta på att vara full konstant då alkohol får mig till en helt annan människa. Då alkohol får mig att bli lättsammare. Då alkohol får mig att må dåligt, då alkohol får mig att må bra, då alkohol får mig att gräva ner mig i mina bortglömda sår. Som när man skrapar bort en sårskorpa. Man vet att man kommer blöda, men ändå gör man det. Så gör man med sina känslor, om man gräver djupt blir man ledsen och sentimental. Jag är jävligt sentimental ibland, och händer något så tänker jag på det lite försiktigt senare när jag blir nykter, om det är något jag tänkt på både som full och nykter. Och något händer eller sägs om den saken, så man får mer... mer... mer... ett annat synsätt på det. Och man blir glad eller ledsen. Eller kanske både och. Jag hatar det, jag hatar att jag älskar det. Vill ibland bara dunka sönder skallen i en tegelvägg, eller gråta i en stor dunkudde... Eller mot Hans... Hans, min gamle lärare 5-6. Bästa läraren jag haft. Han var riktigt underbar. Och en gång blev jag.. jag kommer inte ihåg vad som hände, bara att jag var ledsen, och han kramade om mig... jag grät, och grät. På hans blåa skjorta, så det blev en stor fläck  av tårar på den... Jag ångrar djupt att jag inte kvarhållt kontakten med honom. Jag måste åka till skolan där, och säga hej till honom. Jag måste fixa massa saker överallt, hundgård hemma.... Sen, kristinehamn.. Mamma ska flytta ifrån råtthålet. Jag vet inte vad jag tycker om det... Även om folk frågar och jag säger att jag skiter i vilket, vet jag inte om jag gör det riktigt. Jag vet inte vad jag tänker om något. Jag behöver komma bort, bli en ny människa. Bara tänka på mig själv, så någon gör det. Det jag får redan är inte nog. Jag är... jag är någon.. Jesus kanske, men en sårad Jesus som ångrar för mycket. Som ångrar att jag ångrar saker. Som glömt bort varför jag gjorde så, varför jag inte gjorde så. Varför jag startade en blogg. Varför! Varför jag berättade en personlig sak som personen i fråga skrattade åt dagen efter. Som jag också gjorde.. bara för att visa att jag inte blev sårad över det. Som jag alltid gjort, skojat bort det jobbiga. För att få det tragiska lite mer roligt. Det är roligt att må dåligt, man gör det endast för att man ska känna att man mår bra senare....

 "I just wanna worn you, that i was listen to the Cure alot when i wrote this song"

"Can somebody kill me please, can somebody kill me please"

och jag är den jag är. Jag är den jag vill vara, jag är den jag fruktar, jag ser mig ensam, jag ser mig glad, jag ser mig ledsen, jag ser mig sinnesförvirrad, jag ser mig lämnad, jag ser mig själv lämna.

Jag finner mig svag, jag hittar inte vägen jag så klart lagt upp, planen så jag lyckas bli något du aldrig lyckas bli. Med "du" menar jag min "sämre-hälft". Min sämre halva som blir kvar i skiten, som aldrig växer upp, som står på tå för att se lite större ut, som vill göra allt skit, gör man skit blir man inte kan göra utan att bli en belastning för andra. Den som är, svag i mitt sätt att se det.

Jag-et, i nutid... står där på sidan, medans du spelar min roll. När jag sedan tänker tillbaka, spolar tillbaka videon. Så förstår jag inte vad jag höll på med. Varför jag gjorde så, varför jag INTE gjorde så. Varför jag bara lät "du" göra allt utan att jag satte gränser.

Mina solklara gränser som jag följer till punkt och pricka, men så fort jag blir ett endaste osäker... Då är "du" där och tar över min kropp, min tunga mitt ordförråd byts ut mot ditt. Sedan en vecka senare, kommer jag tillbaka. och torkar upp spillet efter huset du raserat, efter väggen du klottrat på. Mitt samvetes vägg, den som är klarvit. Som blir nedsmutsad av ditt spottande, efter ditt fräsande. Efter dina slagord och plågor. Som jag delar, jag bara gömmer dom. Gömmer dom så djupt så jag glömmer dom, jag vill inte minnas och tänka på dom. Jag ser ingen anledning, då kommer jag bli ett större nervvrak än jag redan är. Jag är en sargad själ. Nu måste jag bara säga det högre. Så att du förstår, så du inte tar över igen...

Jag har absolut ingenting att skriva här. Tycker mitt main stream bloggande gått åt skogen. Inge "dagens outfit". Och vad jag tror och fruktar så är det ingen som bryr eller saknar det. Gillat kommentarerna om att jag skriver bra. Men känns som att jag skriver ner det som alla vet redan, men ingen vågar säga.

Lika som, många anser att invadringen gått överstyr. Men ingen vågar nämna det, för vi svenskar är så patetiskt små. Vi blir modiga med lite bumbibjörns saft. Jag är nog lika hjärndöd nykter som full. Blir väl lite dummare och mindre blyg. Det kan räcka med att jag tar en 3.5% så blir jag "följsammare". Och jag är nog inte ensam om det. Förutom dessa stora jättar som måste ha en kvarting whisky för att komma igång. Men en annan vardaglig svennson alkis går igång på lite mjuk-porr och folköl.

Men riktiga kicken får man av lite slagsmål, när man går in 1000% för att få minst spö. *Dreglar*

Men som alla andra så vill man ju inte gärna få en smäll. Även om känslan om att spotta blod är upphetsande på ett ej sexuellt sätt. Som jakt, jakt är upphetsande på ett ej-sexuellt-sätt. Man får en adrenalin kick som inget "normalt" kan ge. Kanske hoppa mellan skyskrapor. Men det är ju bara dumt...

Om jag inte skulle kunna komma åt den adrenalin kicken så skulle man ju helt klart få ta till droger för att uppnå samma extas. 

Men att droga är den mesigaste utvägen för någonting. För allt. Men det kanske inte är så dåligt. Vissa röker gräs istället för att ta en öl. istället för att ta en whisky. Du kan få en snetändning och en snefylla. Vad är värst? Att göra något dumt hög eller full? Alkhol brukar alla i princip och vad har inte alkoholpåverkade  personer gjort för dumt genom tiderna. 

Inget är acceptabelt men vem är DU att döma?  Vem fan har rätten att säga åt andra vad dom ska göra och inte göra, vad som är rätt och fel.

Jo lagen säger det. Den moraliska lagen om inte annat. Principen att man inte våldtar någon, men många (titta bara på brott statistiken) har inte moralkakan.

Låt oss gå i hand, ta alla våldtäktsmänn/kvinnor, kvinnomisshandlare, barn utnyttjare osv osv. Samhällets avskum. Och ta ut våra svensson problem och aggresion på dem. 

Go for it- High five

Sprit!

 Här ger vi vika för alkohol, deppresion, ångestattack, självömkan, ärlighet och öppenhet. Vi blottar våra sinnen då vi är som sårbarast, varför?

Ger alkohol oss modet att vara oss själva, slänga moralkakan och släppa loss. Nu vad det än menas med.. släppa loss. Det finns ju gränser, gränser som stundtals måste sprängas för att man ska känna att man är ett svin och dra på sig "masken" så man kan vara ute bland folk. Man behöver, som tur är "ha!" känna sig ensam om att vara sådan. För alla är det, alla vet vad som händer när man dricker, ändå är det "skit fränt/kul". Sen dagen efter, nu kan man verkligen skratta! Då mår man dåligt, antingen över fyllan eller över all jävla ångest. Ångesten över att vara en tyngd på folk man älskar axlar. Över att man behöver få ur sig allt, men man har bara inte tid för det.

Som DU kanske förstår, så har det hänt mig, den där ångesten på fyllan, problemet är... Eller, det finns inget riktigt problem, det hände och gjort är gjort, men det var bara så fruktansvärt på två sätt,

Det var inget som utlöste det, förutom "emo-hörnan"

och spriten

Fan vad jag hatar er, båda två, fru Ågren och Herr Diselmannen

Men men, för dom som hade det trevligt, good for you, it sucked for me!

Pang!Bong!Crash!

Och bara sådär, blev man deppig. När man satt där och insåg. "Fan, sista sommarlovet jag har. Fan, snart måste jag växa upp. Snart har jag inte tid till något, jag som knappt  har tid för något nu kommer få ännu mindre tid. Jobb och helvete. Hela mitt liv är nu mer eller mindre upplagt, korten på bordet. Det skrämmer mig, inte undra på att vuxna är depprimerade, nu är min glorys days. Och jag vet inte vad jag ska göra, för sent för att uppfattat det och för tidigt för att säga att jag inte kan göra något åt att ändra mitt liv. Omformulering, jag kan inte ändra mitt liv, men kan ändå mitt framtida liv. Lumpen, utlandstjänst, jobb... fyfan, säger jag! Vart tog tiden vägen? Vart tog viljan att sträva framåt vägen. Vart tog Mina Vänner vägen... Jag saknar att ta mina regelbunda trippar till statoil mitt i natten med Sir Dansk, ingen av oss har tid. Jag saknar Jennifer och hennes fnitter, och "vuxna" beteende, sättet hon blir 3 år så fort hon är med mig och Dansk. Jag saknar Hulken, ha någon att vara lite brutal med. En gammal barndomsvän som har alldeles för lite tid till för mycket, eller. Juste han är bara lat *smile*. Tim hade inte varit helt fel att träffat heller, vi kommer bra överens och skojar hej vilt. Enda normala snubben i Älvdalen i mina ögon, trots att han inte är så normal. Jag saknar Mattias söta små headbangs och kung fu ställningen, åh, underbar, hahah! Trots att jag fått vetskapen om att mitt liv är utstakat, går det fort och jag kan inte bromsa tåget, jag kan blunda andas tungt, och njuta men det räcker inte, såfort jag öppnar ögonen far jag iväg på min resa som en dålig film, mit liv finns i ett matrielt ting den är ett x2000, den åker fort som fan och stamnar ibland för att lämna folk, och få nya....

Jag som knapt har tid att ge min nuvarande en bra service, kanske dom som lämnar mig, så jag får plats med nya, då spårar jag ur...

Hejhejhejhejhejhejhejhej, jag hatar dig

 flashback

Och någonstans på vägen dog en liten bit av mig, den sista levande biten som såg till att jag klarade vardagen och log ibland, samtidigt som jag hatade världen, vuxna, lärare, gud och mig själv. Jag hatade mig själv för att jag inte var starkare än att må dåligt, hatade mig själv för att jag inte stod upp för mig själv, hittade mig själv och skaffade mig en identiet, utan levde lite i skuggan. Skuggan av moral och etik som jag inte kunde leva upp till kände jag, men på något konstigt sätt ändå gjorde. Varför tänker man så? Varför ömkar man sig själv och på något sätt skriker uppmärksamhet när man ändå får det? Är det inte tillräckligt, har jag ältat detta för mycket i skallen och missuppfattar och minns fel..?

Varför är jag irriterad på när andra är bra och jag känner ett behov av att ge dom en skvätt av verkligenheten och trycka ner dem, ner tillbaka till deras osäkerhet. Är det för att jag blivit behandlad så? Är det för min sjukdom som inget botemedel finns för? Som jag själv kommit på för att ha något, bara något litet att skylla på när jag är dumihuvudet. Nu är vi tillbaka till att bara vara mänsklig, det är kanske det som är sjukdomen? Att jag är så jävla påverkad av omvärlden så jag hatar och sparkar på den som sticker upp så den fortsätter göra samma sak mot någon annan. Det som kallas den moderna näringskedjan?

Fan vad jag äcklas av verkligheten,

 "ingen dör oskuld, livet knullar oss alla"

Endel sammanfattning.

1. Jag har inte varit på humör för att blogga, jag har blivit lite anti blogg.

2. Jag har inte haft tid

3. Har verkligen inte haft tid

Tjatjatjatjatja!

Jag har gråtit av lycka, sorg och bara för att jag kan. Jag har skrattat åt & med andra, har även skrattat åt mig. Jag har skämts, lipat, tuggat med mat i munnen och varit odräglig.Hjälpt och själpt. Tröstat och blivit tröstad. 

Jag har hatat, blivit hatad. Blivit förälskad, blivit förbannad, blivit slagen, slått tillbaka. Funderat, kommit på mig själv. Växt, blivit tjock har även blivit förvånad. 

Lite sammanfattat det där =)

Jag läste mitt "nyaste" inlägg och jag blev lite förvånad. För jag kom inte på vad och varför jag skrev så. Och vad det var som utlöste det. Sen kom jag på det, var ju något jag kunnat vara utan. Fanfanfan, är jag guds vodoo docka som ska utsättas för massa skit för att se hur länge man orkar med?

Jag menar... det måste ju ta slut någon gång. Och när jag ska ta mig i kragen och berätta allt? Berätta allt jag har på mitt hjärta och saker jag kommer på, gammalt som nytt. Om varför jag är lite konstig om vissa saker. 

 Apråpå komma på saker, hehe... Kom på att vi satt i en fyra manna grupp på komfermationen när jag gick där under sommaren. Då skulle man nämna EN person som man var stolt över och varför. Då sa jag att jag var stolt över min bror, för att han är han, för att han gick i skolan och det gick bra.

 Första gången jag berättar något sådant, och varför jag gör det på en blogg är ju bara sjukt. Men jag vet inte vem och varför jag skulle säga det till någon. Då kan jag ju låta alla tre läsare få reda på det.

Mitt hår har vuxit ut, och jag har fått köpa nya solglasögon, ska väl lägga upp en stekar bild senare. När jag orkar, när det inte är så satans varmt. När jag inte är ledsen, när jag inte spelar dator, när jag inte tänker, när jag har tid, när jag har lust. När grisar kan flyga och helvete frusit till is. När folk kan hålla sams och det är fred på jorden. 

 Men om alla håller sams och allt det där. Då spricker mina planer, så för guds skull. Fortsätt kriga, fortsätt mörda, fortsätt våldta, bråka, såra, bråka och vara allmänt odrägliga. Eller kallas det mänsklig nu förtiden? Nya trenden till ursäkt. Jag är ju bara mänsklig, hur ska jag kunna göra skillnad?

Hade jag kunnat hade jag gått fram till första person jag visste var "ond" och brutalt jävla mördat den, kvinna som man. Det är inte könet som gör dig ond, det är din egna jävla vilja, din jävla mänsklighet, din humanitet som tillåter dig spränga dig själv i småbitar med 50st andra, att slå dina barn, våldta en kvinna/man, att sparka ner killen i tunnelbanan, örfila flickvännen/pojkvännen.

Men då hade jag väl behövt brutalt mörda alla, sätta alla i ett rum och bränna inne? Vem säger imot, upp med handen. Varsegod, säg i mot mig, bli arg. Det gör ingenting, fören jag blir arg tillbaka och skickar en tegelsten i tinningen på dig.

Känns som jag börjar bli riktigt  mordisk

Stanna på topp!

Hejdå, ska försöka återvända snart med blodiga nävar och sprucken läpp.

Först och främst vill jag tacka.. Tacka dem som står mig nära och förstår mig. Förstår vad jag menar även om jag inte klarar av att prata klarspråk. Att ni lämnar mig ifred när jag behöver, och för att ni inte lämnar mig ifred när jag mår piss. Tack till den som känner att den behöver ta åt sig.

Det har alltså...ja, kanske hänt för andra gången! Känns verkligen som tummen upp. Nu, nu när jag verkligen känner mig bra, stressad i skolan, men och orken finns inte. Men jag mår bra trots allt. Så händer det här, och jag orkar det verkligen inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, är jag arg, ledsen, hatisk, lättad, förvånad, sluten, förstelnad, tappat hoppet... 

En tomhet sänktes över mig, eller.. inte en tomhet, jag är fylld med aggresion och jag vet inte riktigt hur jag kommer fortsätta att vara. Så går det när man fäster sig vid folk, vet inte vad som är värst, vuxna som separerar eller att en person går bort. Att en person går bort är naturligt, det händer. Men det är värre på ett sätt, att två personer separerar är värst tycker jag. För det tar så jävla hårt, att veta att den ena personen inte vill leva med den andra och vill "slänga" bort en tid in i glömskan. För att man är trött på att kämpa för det, kanske det som behövs i bland för att finna tillbka till varandra. Jag orkar i alla fall inte tänka på det, kommer gå ner mig i en depression igen! 

Sovgott, godnatt, ha det bra, vi hörs.. gå och dö, stålmannen orkar inte.