Jag är en kille som föredrar nybakade kanelbullar framför vaniljbullar. Jag vet inte varför, dom luktar godare. Dom ÄR godare. Jag är även en kille som älskar kaffe och just, kanelbullar. Det finns inget bättre fika bröd än just. Kanelbullar och lite kardemumma. Det ljuvliga blir lite bitterljuvt, om man nu kan uttrycka sig så. Lite som kärlek, det är ljuvligt, sen blir man tillsammans och det hela blir bitterljuvt. Jag skulle kunna offra de flesta kroppsdelar för ett förhållande igen. Men jag kanske inte är tillräckligt trevlig för att få ett förhållande igen. Jag har ju trots allt, mens? Konstigt påhopp. Som om att vi karlakarlar inte kan få vara mindre pepp, nej vi ska vara på topp jämt. Hellst bära andras ryggsäckar, samtidgt som vi bär tre personer på axlarna och inte säger någonting. Men varför blir man ifrågasatt när man kastar av sig packingen och bara sätter sig ner och lessnar ur? Varför får man inte bara vara ett tag?

Varför är ingenting som förut, varför har inte jag mina vänner runt mig. Okej, jag har ju inte sagt upp kontakten med dem. Varken jag eller dom verkar ha tid till att ses, eller höras. Vad konstigt allt är, det är inte som det brukar vara känns det som. Är det här som kallas växa upp? Att bli vuxen, svepa sitt kaffe istället för att sitta och smutta på den varmt ryckande drycken. Att ligga 10/km för fort. Bara för att komma 30 sekunder tidigare till sitt kaffe som man ändå stressar i sig. Går verkligen livet ut på det? Då är det ju teoretiskt sätt bättre att stressa sig till dödsbädden och skjuta sig vid ung ålder. Alla ska vi dit, och det känns som den som kommer dit först är vinnaren. Den slipper ju gå på massa andras begravningar, och han kom ju först i mål. Han tjänade flest 30 sekunder på att åka fortare.

Less på "vuxen-livet" och har inte fyllt arton än. Hur slutar detta?

FUCKFUCKFUCKFUCK

Det är ju så att jag är normal, jag har inga tankar 10 gånger per dag att slå sönder någonting. Det ärinte så att jag faktiskt tänkt att skita i allt, slippa alla tankar, slippa skolan, slippa familjen, slippa allt. Men om jag nu skulle göra det skulle jag bli något JAG själv inte skulle gilla. Jag har legat varje kväll i princip nu i hundra år känns det som, och tänkt, funderat, gråtit, hatat, älskat, saknat och framför allt haft stor ångest. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Den där lilla biten som bara kändes som en liten bit läkte kankte lite. Blev en sårskorpa. Men jag pillade upp sårskorpan, slet bort huden och kvar blev bara ett stort sår, som jag trodde jag skulle kunna läka själv. Men ack, jag överskattade mig själv och min egna styrka. Tillbaka in på kontoret och sitta och öppna upp sig för en främmande person. Så här vill jag inte och kan inte ha det. Jag kan inte längre, som jag har älskat att göra. Jaga, för när jag jagar så är det tyst. Man sitter och tänker. Jag älskar jakt för att det är avslappnande, jag kan vara vem jag vill. Jag bara njuter, men nu mår jag bara dåligt. Jag är sjuk, jag är patetisk som skiker ut det. Jag är patetisk som skriver det på min blogg. Men jag kan inte hålla det inne längre. Även om jag vill. Jag kommer ju klara det, men vägen är som gamla tider, snårig, krokig och lång. Men i slutet av vägen så kommer mitt blomster fält. Där jag lägger mig och njuter av vindens tunga suckar och mig själv.

Mindre bra skulle jag kalla det.

Jag saknar, jag missar, jag hatar.

Jag hatar att jag missar min lillebrors uppväxt. Jag hatar att jag missar min lilla systers uppväxt. Jag saknar min lilla lilla syster, hon håller ju på att bli stor. Jag bara väntar på att någon ska såra henne så jag får löpa på stan med ett baseball trä och banka skallar. Det ju det en store bror är till för. Att skydda sin lilla syster från den onda världen och alla pojkar som man känner igen sig i och därför hatar. Eller kanske inte hatar, men jag vet hur dom tänker. Jag vet mycket väl hur jag tänkte när jag var i 14 års åldern. Tror det kallas "att-inte-tänka-alls". Inte för att jag tänker mycket mer nu för tiden kanske. Men lite, det är den där satans Tims fel, han har dåligt inflytande på mig. Back to my baby sister.

Hur ska hon veta hur hon ska bete sig i livet? Jag visste inte det i den åldern. Kan väl inte direkt påstå att jag vet det nu heller. Men jag har mina målstolpar och vet på ett ungefär i alla fall. Om man inte har några framtidsplaner så har man inget att förlora. Enligt mig så känns det lite så, dom som trampar  snett i livet visste inte vart dom skulle ta vägen. Men om man vet att man verkligen vill bli något speciellt, så kan det hjälpa till i studierna och vilka vänner man vill umgås med. Så att man verkligen umgås med sina vänner och inga jävla äckel barn som drar ner en i skiten. Att dra ner andra i skiten så fler sitter där så blir man ju plötsligt normal även om man inte känner sig normal. Jag hoppas jag kommer kunna ge min syster bättre råd än jag fått. Och jag hoppas att hon känner att hon kan lita på mig. Jag missade det där att man skulle prata med någon när man mådde dåligt. Så jag mådde dåligt för länge i stället.

Älskar dig lilla syster! <3

Älskar min bror Niclas! <3

Älskar min syster Lisa! <3

Älskar min syster Tove <3

Jag älskar min lille bror Liam <3

Älskar min bror Chris! <3

"Mörkret faller på,  saknaden blir för stor. Det är då, det är då jag hatar mig själv för jag är patetisk och skriker ut sorgen, men ingen vill höra. Det är då det är dags att säga ' Adjö, vi syns ej igen, min trogne vän.'

"Mörkret faller på,  saknaden blir för stor. Det är då, det är då jag hatar mig själv för jag är patetisk och skriker ut sorgen, men ingen vill höra. Det är då det är dags att säga ' Adjö, vi syns ej igen, min trogne vän.'s

Blogga blogga blogga blogga blogga blogga blogga blogga blogga blogga blogga blogga blogga blogga blogga...

Denna besatthet av att blogga. Jag gillar inte min blogg. Men jag tänker inte ta bort den. Den betyder för mycket. Det står för mycket personligt, för många minnen. Det skulle vara som att bränna ett fotoalbum. Minnen som bara försvinner på en hundradels sekund. Som ett ord, mening eller handling kan förstöra års av förtroende. Hur det kan förstöra ett liv, en vän. Eller varför inte en själv? Jag kan påstå att jag är en klantig kille, som ångrar för jävla mycket i livet. Att jag är för snäll mot personer jag bryr mig om, mina vänner i fråga. Men kan behandla en person jäkligt dåligt. Jag har aldrig påstått att jag är någon vänlig själ som skall skapa fred på jorden. För det vill jag faktiskt inte, jag har för mycket ilska inom mig för att kunna tycka det. Liksom så är jag för förbannad för att kunna vara vänlig mot den som behandlar mig dåligt, jag orkar inte lägga ner tid på personer som aldrig hör av sig eller pratar helldre om sig själv än om att snabbt lägga in "hur mår du". Den stora frågan är... När någon väl frågar mig det. Varför jag inte säger som det är? Eller, det är nog inte så konstigt. Varför skulle jag vilja att folk tittade snett på mig nu. Jag har ju aldrig velat det. Jag har aldrig skrikit ut det. Jag kommer aldrig göra det. Vi ljuger alla, om den ena saken eller den andra. Varför skulle jag inte få spela den roll jag vill? Måste man spela rollen man blev utsedd att spela. även om man inte kan.

Jag är trött på inte kunna sätta ord till saker längre. Jag är trött på att sakna, jag är trött på att bli besviken, jag är trött på att vara arg... Jag kanske är trött på att vara mig själv trots allt?

Ja, jag är mentalt rubbad. Jag är känslokall. Jag är dryg. Jag är besviken. Ja, jag är så jävla väderlös i mina egna ögon just nu. Just nu, nu när sitter med gråten i halsen. Mår piss, lyssnar på min sönderspelade låtar. Som vilken annan dag dom senaste 3 veckorna. 21 dagar. x-antal timmar. Helvete, allt jag kan säga är helvete. Varför utsätter jag mig för sådant.. För kärlek. Söker jag kärlek bara för att få kärlek. Söker jag kärlek för att vara en del av statistiken, så jag kan klassas som normal? Söker jag kärlek för att känna mig uppskattad av någon som i mina ögon är perfekt? Ända tills jag upptäcker att hon kanske inte var sådär underbar som jag trodde. Hon var bara mänsklig den där också. Det är jag, JAG och ingen annan som sätter ribban. Det är bara jag och ingen annan som sitter med stängt fönster, nerdragen rullgardin, den salta droppen vatten på kinden, och saknar något jag missade att jag ville ha.

Mitt egna liv och mitt egna val. Men jag ångrar mig så fruktansvärt mycket. Just nu, vill jag bara ringa dig och säga att jag saknar dig. Springa till dig mitt i natten, och hålla om dig.

Bara en dans till, snälla. Bara en kort dans till...

Denna första klassens clown ler inte. Längre i alla fall. Denna clown kanske ler ibland, men det är på rutin och inte självmant. Denna clown kanske inte vill bryta samhällets grunder och visa att clowner också kan vara ledsna. Att bryta förtroendet bland sina åskådare och sluta le. För tänk om ni skulle se en clown vars smink var utsmetat av tårar och andedräkten var dränkt i billig whisky. Hur skulle ni tänka då? Ni skulle få bilden av den ledsna clownen som låg i rännstenen varje gång ni såg en "glad" clown. Hans skämt skulle inte längre vara roliga, hans konster skulle inte längre uppskattas. Vardagen skulle inte längre vara den samma. Precis som när man upptäckte att jultomten inte var verklig. Som när man upptäckte att det inte fanns något som varade för evigt. Som när man upptäckte att giftemål var ett skämt, som när man upptäckte att tillit inte existerade. När man upptäckte att sår inte läkte med hjälp av en puss.  Som när jag upptäckte att lögn var en del av vardagen. Som när jag upptäckte att jag blivit en del av det ruttna jag sa att man aldrig skulle ta del av när jag var barn.