Jag blir less på att inte veta, jag blir less på att veta, jag blir less på folk, jag blir less på dig, jag blir less på mig. Jag blir less på att bli sänkt som en sten, när jag måste ljuga om saker. Jag saknar att vara liten och kunna att vara ärlig. När man är äldre kan man inte var ärlig om något, inte hur man mår, inte om hur andra mår. Jag blir less på att inte kunna säga hur jag tycker och tänker. Om jag saknar dig, och om jag inte saknar dig. Om jag tycker om dig, om jag inte tycker om dig. Allt är ju bara en lek, den som har bäst pokerface vinner. I sådana fall så vinner jag med häst längder, jag har tränat i 18 år på att ljuga.Och det ska jag fortsätta med,

men jag är faktiskt glad att jag mår bra, det gör jag. Men jag blir less på små saker, det stör mig. För jag vet bättre, jag vet bättre än att ljuga och bedra.

hemligheten bakom att må bra och släppa allt jobbigt är att träna, röra på sig och göra fysiskt jobbiga saker. Då tänker man inte på allt jobbigt, man har inte tid. Jag tror nog att alla vet denna lilla hemlighet. Utan att göra det, folk vill nog i sitt undermedvetna att man ska tycka synd om dem. Jag vet att jag fungerar så i alla fall. Tror jag, jag vet inte. Jag vet bara att jag är bäst, störst och vackrast. Och att jag mår bra av att träna.

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom, let it be.

Och ja, jag faller nog tillbaka. Första gången sedan... torsdags, till att må mindre bra. Ingen överraskning tror jag, inte för mig heller. Min lycka är fake lycka, för den varar inte särskilt länge. Min lycka är kortvarig. Den är som en ett ensamt moln en varm sommar dag, och den kommer täcker solen (min depression) en kort, kort tag. Tillräckligt länge för att man har tankarna på att ge upp solandet och gå in igen.

Jag tror mig kunna sätta fingret på vad det är för fel också, men vad spelar det för roll? Jag kan inte göra något åt det, jag vet inte om jag vill, kan eller orkar. Jag är som en liten tonåring som sitter och lyssnar på simple plan och tycker synd om mig själv. Så fort jag blir ensam så gör jag det, jag är en självömkande tönt. Men jag ska sluta med det, orkar inte sitta och klaga till mina vänner längre. Tvinga dom att lyssna på mina gamla vanliga problem, som egentligen inte är ett problem. Utan något jag själv förstorat upp. Jag lyckas få en kotte till att bli ett stort träd, ett grus korn att bli ett berg. Jag ska sluta, jag ska sluta med mina fjanterier och må bra igen. Detta är bara en tonårsfas.

Hey you, don't make it bad. Take a sad song, and make it better.

So I did!

Jag har inget vettigt att säga. Jag har ingen ny upplysning om hur du ska se världen. Jag har ingen ork att försöka konvertera dig till muslim. Jag har ingen propaganda att sprida. Jag har inget viktigt budskap till världen, ikväll är jag bara Viktor. Nu vem Viktor egentligen är. Det är min läxa att ta reda på innan jag går ner i jorden.

Tack och hej, ursäkta för att jag tog upp din tid

Ära, mod och styrka.

Vad menas med att vara modig, är det att berätta hur man mår för någon nära. Förklara då varför det är lättare att prata om hur man mår med en främling. Är det för att man slipper dom dömande blickarna och tårarna. En främling berörs inte på samma sätt, så vida det inte är en väldigt känslig person och då är det väl inte riktigt ens egna fel.

Ära, ära väl inte riktigt rätt ord. Vi byter till heder. Heder gott folk, varför har inte folk heder nu för tiden? Eller har aldrig något sådant existerat. Vi ljuger som aldrig förr, vi bedrar som dårar och vi sårar känslokallt. Ska vi skylla våra handligar på media eller är det bara så att vi har blivit dummare?

Styrka, styrkan att säga nej minskar. Vi säljer oss själva för en billig peng för att sälja våran dyraste ägodel. Pratar om våran bortglömda värdighet som vi förlorade någonstans på vägen. Jag är ju bara mänsklig, som alla andra. Som alla andra har som ursäkt. Jag säger där i mot nu... Jag lägger ner.

JUST GIVE ME THE TRUTH!

Hjärnstillestånd... Jag vet inte vad jag vill skriva om, jag vet att jag vill och MÅSTE skriva, men bara inte om vad. Jag har ju tagit upp allting mellan himmel och jord. Min mående, ungdomars beteende, varför man inte borde dricka jägermeister, kärlek, ångest, familj, vänner, sanning och lögn. Allt detta hör ihop kan man tycka. Jag vet att jag gör det. För på sätt och vis så gör det ju det, en helt vanlig uppväxt. Nu vad som menas med en "normal uppväxt". Är det då man blir äldre bara, inget annat. Man blir äldre, kanske inte så mycket klokare. Men just äldre. Å andra sidan, alla är väl kloka på sätt och vis. Alkoholisten som sitter i parken och varnar ungdomar till att inte dricka sprit. Och ändå gör vi det, är det egentligen vårat fel. Det är ju vuxna som dricker vid varje högtid och tillfälle, om än med vis måtta så dricker dom ju. Så varför skulle inte vi? För att våra kroppar växer, men våra sinnen och erfarenheter växer jämt och ständigt. Det borde vara en orsak till att inte dricka. Det kanske man kan säga, men om man INTE dricker. Blir man ifrågasatt ungdom som vuxen, och vem vill bli ifrågasatt sina egna principer. Det är ju som att höja fingret och säga "du är ju inte normal ". För man är inte normal om man inte är som majoriteten är. Och majoriteten dricker. Det är dom vuxnas fel, för barn ser detta.  Vi ser mer än ni vill att vi ska se. Vi vet allt, utan att ni förklarar. För ni förklarar dåligt och bestämmer vad vi ska veta och inte, ni censuerar sanningen om livet.

För vi vill alla växa upp och bli vuxna, så vi kan bestämma över andra och censuera.

You got a fast car
I want a ticket to anywhere
Maybe we make a deal
Maybe together we can get somewhere

Anyplace is better
Starting from zero got nothing to lose
Maybe we'll make something
But me myself I got nothing to prove

Vad Sägs om det? Vad säger du om att bara försvinna med mig, glömma allt som varit, alla problem som fanns och kommer att uppstå skiter vi i. Vi struntar i alla andra. Dom andra, dom som står och pekar och viskar. Det gör dom ju bara för att dom är avundsjuka, inget annat. Bara för att vi inte bryr oss om andra, utan bara om varandra.... bara varandra att ta hand om, bara varandras ögon att drunkna i, bara varandras händer att smälta i, bara varandras läppar att kyssa, bara våra egna känslor som styr våra val.

Vänta, så är det ju inte. Det är en saga, en dröm, en fantasi... en.. en.. snabb bil på regnbågen.

Pictures of me, pictures of you, pictures of us... I'll have burn them to forget.

Jag önskar jag vore en sådan som inte tänkte alls. Men vad skulle det tjäna till, hur kan man bli erfaren och hjälpa andra om man inte tänker på sina egna problem och löser dom. Å andra sidan kanske det vore skönt att inte behöva hjälpa andra och bara tänka på sina egna problem. Det är ingen som kräver det, jag vet. Men vill gärna hjälpa. Tyvärr vill jag inte gärna ha hjälp med mig själv, mina känslor osv. Jag vill ha ett bollplank som jag kan kasta mina tankar på, utan att få svar. Bara för att få ur mig det, så jag mår lite bättre. Så jag mår lite bättre ett litet tag. Tills jag kommer på vad jag sagt, och får ångest över det. Jag är en komplicerad liten pojke. Jag vet inte vad jag vill ha. Eller, det jag vill är att må bra...