Jag är väl tillbaka till där jag slutade kan jag tycka. Men ändå inte, jag vet inte om jag tänker lika mycket längre. Utan jag bara vet hur det är, jag vet hur det känns, jag vet hur jag brukar tänka. Så det fortsätter i samma gamla mönster, detta eviga mönster utan slut. Se det som min "jag-mår-dåligt-cirkel". För så tänker jag, jag vet nu efter ett tag att så här mår jag, så här har jag mått ett tag och varför skulle det sluta för. Det blir definitivt inte bättre av att det är 8 dagar kvar tills dagen då min "farfar" dog. Det är nio dagar kvar tills det var ett år sedan jag fick reda på det. Det var jobbigt, men det var inte jobbigt fören några dagar senare. På begravningen som jag insåg hur jobbigt det var. Och det har varit jobbigt enda sedan dess. Det är för ofta, som jag vill ringa och fråga hur han mår. Det är lika ofta jag vill ringa Sofia, min kära Sofia.... och fråga hur hon mår. Svaret är det samma, total tystnad. Även om Sofia nu inte är död, så är jag död i hennes ögon. Jag förstår henne, det gör jag. Men jag vill inte ha det så. Jag vill veta hur alla mår. Jag klagar så mycket på mig själv så jag glömmer alla andra. Jag är självisk just nu, men jag behöver det. Å andra sidan...

Hur mår du? 

Vännen...

Från att vara bästa vänner till att inte prata, till att bli ingenting. Finns det något jobbigare. Personen som man var så van att kunna nå utan problem har med tiden blivit svårare att tala med än Gud. Har länge tänkt att ta upp kontakten igen, och nu när jag väl försökte så sänks mitt väderlösa självförtroende av orden.. "Just nu kan inte nummret att nå, var vänligen försök igen". Att något så simpelt förstör något så stort, det kanske inte är så stort egentligen. Men för mig är det. Kanske inget jag skrivit är särskilt stort för dig. Men för MIG är det, för mig är... för mig betyder varenda ord jag skriver mycket. Varje bokstav får mig att må lite bättre, får mig lite lättare, får mig lite lugnare, får mig lite mindre ångest fylld. Ångest är något jag har över åt alla. Just nu behöver jag någon att krama och en kram... ikväll... ikväll mår jag fan inte bra.

Vet inte om min säng är skön eller ett rent helvete.

Vet inte om mitt humör är stabilt eller labilt.

Vet inte om jag orkar bry mig eller inte.

Jag grubblar inte så mycket på vardags problem, inte andras eller allmänna. Utan jag har blivit väldigt egoistisk och självömkande. Som Gud har märkt, eller borde om han lyssnar överhuvudtaget. Jag är nog inte tillräckligt troende. Eller rättare sagt, jag är inte troende alls. Jag är inte en av alla dessa människor som ber om att få det bättre. Utan vill jag ha något så ordnar jag det själv. Sen vet jag inte om jag ska kalla mig själv trångsynt eller har vidgat min vy. Frågan är svår. Svaret är nog svårare att finna, finns det något högre ting. Eller så är det så lätt så man bara kliver över det trots att det lagt sig precis vid dina fötter. Det kan jag inte svara på, det hade jag inte gjort även om jag vetat svaret. Varför ska jag lägga svaret i dina händer, ett svar jag kämpat hårt för att få reda på. Slagit mina knogar blodiga, gråtit mina tårar röda, lagat mitt fortsatta bristande hjärta om och om igen. Det jag tror är att det krävs en livstid att få reda på svaret. Inte bara åldersmässigt och ner i kistan livstid. Utan erfarenhetsmässigt, för det krävs att vara öppen vidgad, förstående, lojal, ödmjuk, givmild, osjälvisk, förlåtande, ärlig. Å andra sidan kom jag på mig själv, det kommer aldrig ske att en människa är alla dom sakerna. Vi kommer få fortsätta leva ovisa i denna högteknologiska värld vi lever i.

Om sanningen ska fram..

Den kommer aldrig komma fram, små delar kan komma fram. Men hela sanningen kommer aldrig fram. Inte om någon, inte av någon. Jag hade gärna skrivit alla tankar jag har uppe i hjärnkontoret. Men det vågar jag inte. Jag är rädd, på samma sätt som jag är för rädd för att låta en person komma riktigt nära in på livet. Det är ju inte samma rädsla men ändå en rädsla som stör mig, för jag vill bli av med den. Men ändå inte, jag vill ha något att skylla på. När jag är gammal och sitter i trappen på stan med min flaska. På ett sätt så är det nästan det jag vill, eller. Jag vill inte det, men det känns som jag kommer sluta där ändå. Kommer sitta och förklara för mina vänner, vart det gick fel och varför. Frågan är, är det mitt fel eller andras? Inte att jag sitter på trappen utan att det blev som det blev innan. Min kommentar till "vännerna" blir

-"Det enda jag ville ha i julklapp var en normal uppväxt. Varför fick inte jag familjen som var samlad och kärleksfull."

vi kommer aldrig ha en trevlig familjemiddag där alla är samlade, både på mammas och pappas sida. Och alla är med i konversationerna och alla känner att dom hör hemma. Tyvärr..

It's not easy to be me... Sen å andra sidan vem är det lätt att vara? Jag skulle inte vilja byta mitt liv mot någons annans. Inte för att mitt liv är så bra och jag verkligen inte vill byta bort det. Utan mer för rädslan för att jag skulle byta ner mig och allt skulle vara 10x värre. Jag är ju den jag är för mina egna val, mina egna drömmar, min egna vilja. Nu hur mycket den är värd så har jag den ändå. För som unge har man inte mycket att tycka till om. Gud skapade den fria viljan men satte åldersgräns på den. Det går fan inte att neka till, men det är bra att det är åldersgräns på den. Hur skulle jag vara och hur skulle mitt liv se ut om jag hade fått bestämma allt. Det vågar jag inte ens tänka på. Jag vet inte vad jag vågar tänka överhuvudtaget längre. Jag kommer inte på något klockrent att skriva, jag kommer inte på något roligt att göra. Jag har ingen lust eller ork. Jag undrar hur mitt liv, min planerade framtid kommer bli. Om jag inte kommer med i lumpen. Hur kommer jag reagera? Hur kommer jag bli som person när mina drömmar blir nertrampade och förstörda. Hur vågar folk ge 110% med risken av att någon drar undan mattan och man faller pladask. Dom kanske landar på golvet, jag skulle fara igenom golvet och ner i källaren. Jag kanske inte kan, jag kanske inte vet hur man gör. Hur gör man, för att ge allt och om det går fel ändå klara sig. Kan någon visa mig vägen att gå för att lyckas med det tillsynes omöjliga för mig...

Att vara eller icke vara normal? Vad avgör detta svåra val? Vem avgör om man är normal. Det är ju såklart ens omgivning även om du försöker säga annat så vet vi båda två att du förnekar och är en lögnaktig jävla förlorare. Det är patetiskt att förneka att det är omvärlden bestämmer sakerna som du ska göra, kläderna du ska bära och musiken du ska lyssna på. Det är patetiskt att försöka motarbeta det som gäller, som alla egentligen vet. Är det inte bara att finna sig i det, eller måste man försöka sticka ut ur mängden? Varför måste man vara så jävla unik hela jävla tiden? Varför ska man må dåligt för att ingen förstår den för man ska berätta sin historia på sitt egna sätt. Varför kan man inte rätta sig i ledet och berätta som alla andra. Du ska se att fler lyssnar på dig då. Sen å andra sidan, hur ska man få en egen personlighet om man bara är en annan barbie- eller action-man docka i ledet. Hur ska någon lyssna och vara intresserad om historen du berättar har berättats 100 gånger innan. Ett vardags exempel,klart man somnar i kyrkan när bibel jäveln är 2000 år gammal. Man har ju hört historien redan, uuuuut tjatat! MEN! För att återgå till det första i inlägget, varför sätter vi patetiska människor upp idealen om vi inte vill lyda dem. Vi skyller på skvaller och mode tidningarna men ändå läser folk dem. Vi skyller på tv-programmen men ändå tittar vi på dem. Vi skyller på andra men ändå är man likadan själv. När ska vi komma till insikt och sluta neka att det är faktiskt vi som är problemet, inte media. Det var trots allt vi som skapade det ifrån början.

tänk på det nästa gång ni köper en tidning, era gamar!

Cause it's you and only you and all the other...

Musik, musik är ju det bästa som finns. Det kan ju ingen neka till, ingen kan ju säga att musik är helt väderlös och att den inte gör någon nytta. För det är så lätt att relatera en till en låt, så som sitt egna mående och även minnen. Första låten som spelades på första dejten kanske ett par minns tillbaka till och blir nykära. Låten i slutscenen i din favorit serie eller film, och utan musiken som spelades så skulle ju scenen kanske inte verka lika dramatisk och man skulle inte falla så pladask som man trots allt gjorde. Kanske spelades en låt på en närstående begravning och du tål inte att höra den igen för du brister ut i tårar. Kanske fastnade du bara för en låt för att texten var så bra och melodin till texten gjorde så du brast ut i tårar, du relaterade så starkt till den. Jag har x-antal låtar som jag blir nedstämd av att lyssna på. Dom påminner om saker som fick ett för, konstigt slut är fel att säga. Dom flesta slut har jag lyckats ställa till med själv. Kanske borde man bannlysa jobbiga låtar och texter? Det är väl inge roligt om folk deppar när dom lyssnar på dem? Motsäger mig själv lite, och jag vill ju inte såklart att dom ska bannlysas. Vad ska jag då lyssna på när jag bloggar.. he..he..he..

One stolen look cross the room
an illusive smile, but soon baby soon.
One minute for every hour
but time hasn't been on our side on our side.

Still holding on
been waiting so long
for that indelible time.

CHORUS:
When the stars shines upon me
and the night feels so lonely then
I only picture your face
and remember the days, nights and now
I spent them with you
(I spent them with you)

Two worlds under the sun
We melt into one, just come baby come.
All the signs says it's so
appointed upon by the hour of love

Still holding on
been waiting so long
for that indelable time.

CHORUS:
When the stars shines upon me
and the night feels so lonely then
I only picture your face
and remember the days, nights and now
I spent them with you

My coffee is cold cause I've waited so long.
The thoughts of your smile always makes me feel strong.
I'm drawing a picture of you in my mind
and the thought of your smile always making me miss you so much.

CHORUS:
When the stars shines upon me
and the night feels so lonely then
I only picture your face
and remember the days, nights and now
I spent them with you
I spent them with you
(I spent them with you)
I spent them with you
(I spent them with you)