Här går man inte runt och hälsar på
man måste ringa först
man måste boka tid
man måste skynda sig
man måste skärpa sig
man måste komma in
i Stockholm

Hur kan man bo där frivilligt, alla är griniga och hatar sin omgivning. Alla verkar vara besvikna på vilken sitts dom sitter i där på tunnelbanan. Ser man en vilsensjäl riktar man sparkarna ditåt istället för att hjälpa. Försvann vänligheten då trängselskatten kom, eller var det tidigare än så? Hur kan man vilja bo i en storstad när alla ser gråa ut och ingen riktigt lyser upp tillvaron. StressaStressaStressa.

Dem äldre passar inte in i storstadslivet heller. Dom hör inte hemma på tunnelbanen, dom hör inte hemma i vimlet där alla springer och knuffas. Skulle bli så djävulskt derprimerad om jag bodde här. Tackar vet jag bil och taxi. Bojkottar pendeltågen i Stockholm och bojkottar folket här. Bygg ett stort parkeringshus över dessa gnälliga och aggresiva stockholmare.

Dom sa att jag slog att jag slog å slog å slog.

Jag är bäst, kung, herren på täppan. Jag mår så jävla bra just nu, och har gjort det ett tag. Så jävla skönt att slippa behöva gå runt som en zombie och vara helt död inuti. Det mesta flyter på bra och jag gillar det. Jag gillar att slippa behöva verka sur bara för att folk ska låta mig vara. Desutom är jag väldigt dålig på att spela. Ingen Peter Stormare direkt.

Grunden till varför jag mår bra är okänd, och jag tänker knappast börja rota runt i tankarna bara för att hitta anledningen. Utan jag njuter av stunden då jag släpper allt och bara ler, och känner hur kroppen blir lätt av detta lyckorus. Jag kanske vet anledning utan att egentligen behöva tänka efter, men vem vågar riskera att jag kanske slutar med det.

Njut av stunden och du ska bli rik på glädje, skratt och kärlek!

Allt, precis allt i världen, tolkas olika från person till person. Just ett äpple kan 1 miljon människor relatera til olika saker. Lika så hur man mår när man mår bra, för att inte tala om hur man tolkar hur man mår dåligt. När folk talar om att må dåligt får jag upp min egna bild av hur jag är när jag mår dåligt, och hur jag är då. När jag mår dåligt så går jag tillbaka lite grann till något gammalt "jag" som ändå inte är jag. Eller, det är ju just ett gammalt eftersom jag var sådan förut. Men det passar ändå inte in att säga så tycker jag. Jag minns inte egentligen hur jag var. Och eftersom jag inte gärna visade det utåt, skrev ner exakt hur jag kände eller pratade med någon om just hur jag var. Så är det svårt att minnas tillbaka exakt hur jag var. Jag var kanske inte något "exakt så var det" typ. Utan jag tog lätt åt mig förändringar om hur jag skulle vara. Mina vänner skojar ofta om hur ofta jag bytte klädstil och musikstil. Det är lätt att göra när man inte vet vem man är eller hur man ska bete sig. Hur man än gör så står man ivägen, och någon har en synpunkt. Och  mår man inte så bra, så tar man till sig kritiken väldigt lätt. Och jag blev väldigt osäker på hur jag skulle vara och bete mig. Det märker jag när jag möter nya personer. Jag blir lite försiktig och osäker. Kanske var så jag var, kan inte påstå att jag var speciellt macho när jag var mindre, inte är jag väl någon större karlakarl nu heller. Även om jag gärna vill bli sedd så. Jag kan inte så mycket om saker och ting i naturen. Jag kan väl mer än större delen av min kompiskrets, men det är väl kanske inte så mycket att hissa i flaggstången. Jag vet nog fortfarande inte riktigt vem jag är. Jag vet lite bättre, och är inte lika osäker. Men hittat mig själv helt vet jag inte om jag har. Den personen kanske finner mig någon dag senare i livet. Tills vidare fungerar detta rätt hyfsat. Nej fan, torka tårarna försöka sätta fingret på vad det är som får mig att må såhär sen ruska av sig det och sträva framåt. Sen fortsätta det ständiga sökandet efter den perfekta personen att vara. Jag ska då inte bli som jag var i alla fall. hoppas jag, vem vet... Morgondagen kanske aldrig kommer?

Ord, allt består av ord. Handlingar genom ord eller ord istället för handlingar.

Jag är en person som använder mig av... handlingar? Ord? Jag trodde tills alldeless nu, när jag skulle skriva vad jag var. Att jag visste, men jag antar att jag är mer en person av handlingar. Jag är uppväxt större delen med bara min far, och hundarna. Jag var själv väldigt ofta, var van att vara själv. Jag gillade det, ingen sa åt en vad man skulle göra. Därför gjorde jag allt jag skulle göra, när någon tjatar tappar jag bara lusten. I alla fall, min far... Jag älskar min far, jag vet att han älskar mig. Han säger det dock det aldrig, jag kan nog faktiskt aldrig minnas att han har det, väldigt tragiskt jag vet. Han har, (antar jag) gjort det, jag minns det bara det inte just i detta ögonblick. Jag har heller aldrig sett honom gråta. Men han visar det genom att ta mig på resor till fjällen och fiska, marker och jaga. Ger mig kläder, jakttillbehör, pengar mat till vardagarna (går skola på annan ort och bor där på vardagarna). Han pratar med mig som om jag vore hans bästa vän, och jag är nog faktiskt det. Han är ju min. Han har sina stunder då jag önskar något värre åt honom. Men jag älskar trots allt honom.

Till min far, min vän, min jaktkamrat, till min idol.

Oasis - Wonderwall

Så härlig låt, lagomt negativ på något sätt. Den passar mig just nu, den skall jag sitta och lyssna på hela satans kvällen, med min whiskyflaska så klart.

Något som jag verkligen förtjänar, tror jag. Annars är allt åt helvete, om jag inte får göra som jag vill.

Tyvärr så är spotify helt väderlöst. Eftersom dom spammar Mika reklam och jag hatar honom. Hatar honom ännu mer när han förstör min "emo-stund". Då vet ni vad jag ska göra, vad ska ni göra för något ikväll? Något helt väderlöst eller ska ni faktiskt göra skillnad i världen och typ... vet inte, hur förändrar man världen? Människan förtjänar inte att räddas, vi är inkompitenta och idiotiska. Vi förtjänar all skit vi kan få och mer där till. Fyfan säger jag bara...

Fuck it, ro hit flaskan så min tillvaro blir lite lättare.

Nu, nu vill jag hemskt gärna läsa manuset igen. Känns lite som om jag tappat fokus, jag vet inte riktigt vem jag är eller vad jag ska göra. Vad är grunden till problemet, för lite whisky och annan sorts berusande dryck. Nej men, inte så.   

Jagvetbaraintevemjagärjustnuellervadjagskagörajust
nu.

Jag får väl ta och andas in lite och se om jag hittar rätt till slut. Det kommer jag ju förmodligen göra, det tvivlar jag inte på. Därimot tvivlar jag på att det kommer gå fort att hitta tillbaka. Måste ha något att göra med att jag börjat skolan igen. Men samtidigt så trivs jag ju i skolan, inte just i Älvdalen. Men i skolan och folket där (majoriteten). Det kan ju bero på att detta är sista terminen och jag har lite panik över allt som ska göras klart. Men de flesta går förmodligen igenom det jag gör så jag anser inte att jag är speciell och beundransvärd. Jag är en i mängden, en del av statistiken bara...

Of the benefit of Mister Kite, there be a show tonight! The Hendersons will all be there. Late of Pablo-Fanques is there, have you seen it? It's great! ... they got.. stuff!

How are you doing!?

How are i'm spinning the world, and how do u getting the world spinning around around.

Är lagomt less på att försöka komma på vad du egentligen vill, vad du tänker på. Om du tänker, hur du tänker i sådana fall. Vore inte mycket lättare i livet om man hade haft ett manus att följa. Samtidigt, hur kan man leva för dagen om man redan vet hur livet ska bli? Vem hindrar en för att bläddra fram i boken och kolla hur allting slutar. Jag vet inte om jag talar för alla, men jag själv skulle inte vilja påstå att människan inte har tillräckligt mycket heder för att hålla sig vid det moraliska och inte fuska i livets hårda prov. Does that making any sense at all? Not for me.. Jag försöker bara mena på att jag är otroligt less på att försöka lista ur hur allting slutar, hur personer tänker så man slipper missförstå varandra. Det är bland det jobbigaste som finns, man kommer överens om en sak. Båda pekar på samma sak, men menar olika. Om jag bara kunde komma in i folks huvuden. Se saker ur deras perspektiv, förstå hur dom tänker. Men tvivlar på att jag skulle förstå hur någon annan tänker. När jag knappt förstår hur jag själv tänker. Lite konstigt, hur kan man inte veta vad man vill göra. Ska man skylla på någon annan eller är det helt enkelt ens egna fel? Ska man skylla på samhället, media, skolan, föräldrarna, kompisarna, syskonen, släkten, främlingen  på bussen, personen som man möter på gatan som man inte hälsar på. Vems fel är det, det kan ju knappast egentligen vara ens egna.Det accepterar jag inte! När man är liten blir man ju lärd hur mans ka betee sig, hur man bör tänka osv. Skulle inte påstå att att bara är riktlinjer utan det är fanimig ett måste att följa det som folk lär ut. Ändå tills man blir 16-18 då man  inte alls ska leva som andra lär, utan du ska bli självständig. Få din egna åsikt, dina egna tankar, stå på dina egna ben osv. Vid 25 bör du vara omskolad, vara egen tänkande och lära ut hur andra ska leva och tänka. WOHO! Livets långa skola, och jag har kommit på grundtanken. Den är ologisk & primitiv. Men vi ska ändå fortsätta leva så, det har ju fungerat ända tills nu, så det ska nog gå ett tag till.

Peace out, jag tar och skolkar ett tag!

Jag längtar tills jag är i 25 års åldern, krog besöken verkar vara mycket bättre. Man behöver sig inte tvingad till att stå och se ut som en idiot på dansgolvet. Man kan köpa spriten själv, man är accepterad som vuxen. Man kan vara mer dramatisk utan att folk kallar en omogen. Man blir tagen på allvar mer, livet verkar vara så mycket lättare då. Lån osv får jag fan ta som en klackspark. Det är värt det hoppas jag.

Idag är jag bitter,