Utan sömn och mat så slutar man på hospitalet. Det är inte så illa som det låter, jag har bar sjukt ont i halsen så jag kan inte äta någonting. Till detta så tar jag lite sömnstörningar. Botemedel - ligga bredvid den man är kär i... execept from herpes, that shit sticks to you for ever / The hangover.

Jag ligger i sängen och vet inte riktigt hur jag vill ligga, eller om jag vill sova. Jag vill kanske kolla på en film, eller ligga och lyssna på musik. Eller varför inte läsa en bok? Ja, någonting vill jag göra. Det slutar nog med lite musik tills jag somnar. Jag hatar väntan på svar, mitt livsavgörande svar... kan inte annat än hålla tummarna på att det går vägen. Annars vette fan vad jag gör. Blir bundis med Herr Diesel mannen och Fru Ågren igen kanske, det var ju ett tag sen nu..

Jag är stolt ikväll. Jag är lycklig. Jag är nöjd. Jag uppskattar varje andetag jag tar. Jag älskar ikväll. Jag saknar. Jag längtar. Jag är kär.

Jag är inte ledsen. Jag är inte deprimerad. Jag är inte olycklig. Jag är ingen förlorare.

Jag vet vart jag ska, och jag vet hur jag ska ta mig dit. Alla vägar står öppna, och jag vet vart jag styr mina steg. Det gör jag rakryggad och stolt. Jag är ingen man sparkar på, jag är inte den som ligger ner. Jag är bäst. Jag vackrast. Jag är självsäkrast. Jag kan betraktas som kaxig pga det. Men jag vet om det, och det är svårt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst - det säger jag utan sarkasm. Det säger jag för att jag menar det. Jag är nöjd med mig själv, det har jag varit en längre tid nu. Jag har funnit mig, jag har funnit mitt inre nirvana. Jag har kastat mig ut ur ett flygplan utan fallskärm. Men trots det faller jag inte. Jag svävar, jag studsar på varje moln likt kulan i ett flipper spel. Så fort jag närmar mig marken så kommer det en vindpust och jag lyfts upp till högre höjder. Jag svävar där på molnen helt naken, utblottad för den som vill se. Jag har inga trumf kort på mig, det är bara jag. Jag svävar på molnen och är inte rädd att ramla ner. Skrapsår får vi alla och jag har bamseplåster i skåpet.

Du är som två personer, den ena vill vara med mig och höra det har att säga. Den andre tvärt imot. Frågan är bara... vem är du egentligen?

Sitter där igen, som så många gånger tidigare. Jag sitter där och hatar mig själv lite grann, för att jag är för feg. För att jag faktiskt vill stundvis i livet kunna ta steget och drastiskt ändra allting, men jag vågar inte. Jag kan inte, jag finner jämt någon ursäkt att inte göra det. Sen finner jag mig i situationen jag befinner mig i, och är lite glad över att jag är är där. Allting är så skruvat så jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Kanske att alla motgångar i livet har fått mig att ändra en liten bit av mig själv till oftast - det bättre, hoppas jag i alla fall. Jag uppfattar mig faktiskt själv som en hyfsat bra vän, son, sonson, bror... Frågan är ju om jag verkligen är det, om jag skulle flytta, hur många av mina nuvarande vänner skulle hålla kontakten? Mina syskon pratar jag sådär mycket med kanske just för att vi är för olika. Eller så är det bara för att vi inte bor i samma stad så vi kan inte ses, men borde vi inte prata mer för att få reda på vad som händer i varandras liv..? Det låter mest logiskt enligt mig, men jag tycker så mycket. Min far pratar jag mycket med eftersom vi bor, jagar och jobbar tillsammans. Men även när vi är ifrån varandra så pratar vi regelbundet, likaså min farmor har jag god kontakt med. Min mor och mormor är jag inte alls lika bra på att hålla kontakten med (delat ansvar kanske?).  Hur som haver lär jag nog ändra på något om jag inte ska sitta här på samma plats imorgon också.

Det enda som är jobbigare att må dåligt är att inte veta hur man mår - likverderad.

Jag vet att jag  bryr mig om allt jag gör och de val jag väljer. Men nån gång ibland, rätt ofta så slutar jag bry mig. En stor sten släpps från mitt bröst, den försvinner och alla känslor och tankar jag vägrar att släppa fram i vanliga fall för jag vet hur dom får mig att må, kommer fram. Då tittar jag mig i spegeln, ser mina tårfyllda ögon och frågar mig själv - Vad gör du här? Vad gör du för nytta...?

Det läskiga är att jag inte vet svaret på det, jag har mina mål i livet, jag har mina förhoppningar och drömmar om vad jag vill bli. Men jag kan aldrig ge svaret på frågan jag själv ställer. Jag kommer förmodligen aldrig få uppleva mina drömmar, men jag kan inte släppa dom än. Inte nån av dom och det är kanske därför jag aldrig kommer känna att jag klarade mig igenom en hel dag utan skuldkänslor för att jag är här på jorden och kan känna smaken av ett äpple, en värmande kram eller rent vatten i strupen. Livet är för orättvist och jag förtjänar inte det, undra om jag någonsin kommer att göra det.

Det är jag, ja jag har gjort det igen.

Jag har varit dum, mot mig själv.

 Eller hur..? Lilla molntuss.

Det är lite konstigt, lite fel, lite av allt tror jag. Jag har faktiskt vetat länge att det här skulle ske. Men ja, nu är tiden här och imorgon åker den sista av mina vänner som ska flytta. Det suger lite grann, inte ens bara lite. Det suger så jävla mycket apröv så jag inte kan beskriva det. Det är så satans tomt, även om min närvaro inte har varit den bästa. Så har jag alltid kunnat komma hem och mina vänner har varit hemma. Nu är det inte så längre. Ja visst, det är vänner kvar. Det är ca 5 starka kamrater som inte ska bort. Ja just, två av dom ska bort i slutet av året. Gud vad kuuul det här är. Jag har nå djävulsk ångest och jag betvivlar att den kommer försvinna den närmsta tiden. Det blir att dämpa det hela med mycket alkohol, det har ju fungerat hittils. Jag är kär, jag hatar det. Jag ska vara full resten av året...

Halv fem i morse så ringde det på dörren, jag öppnar upp och möts av en nedstämd kvinna. Det är kvinnan från grann huset, hon frågar om jag kan ringa polisen pga att hennes son slår henne. Jag blir chockad, förbannad och lite rädd. Jag svarar 'ja visst, inga problem'. Erbjuder henne att sitta ner, hon sitter  nu på en stol i nattlinnet i min hall. Jag gör som jag sagt och ringer 112, ger ut adress och "ärende" lägger på och sätter mig på huk bredvid henne. Jag försöker små prata lite grann, och frågar om hur det är och om det här är någonting som brukar hända regelbundet. Hon förklarar att han slagit henne i tre-fyra månader. Han har setat inne för misshandel, på henne. Han är alkoholist/narkoman och alltså gammal kåkfarare. Hon nämner att hon har problem med alkohol och det är när hon dricker som han blir sur. Jag sitter chockad och undrar hur man kan göra så mot sin mor. Han har slagit henne tidigare och efter att han muckat så får han bo hos henne, gratis, hon försörjer henne, honom och sina gamla föräldrar. Och sen har han mage att slå henne? Hur fan tänker man då? Tänker man alls, eller är man helt jävla slut i huvudet och förtjänar en livstidsdom. När vi pratat en stund så hör jag hur dörrarna på en bil stängs och polisen har anlänt, hon går ut till dem och jag går upp till mig. Det stör mig hela dagen på hur han behandlar henne.

Senare på kvällen så somnar jag till på soffan och vaknar sedan upp av att samma kvinna sitter bredvid mig, gråtandes. Hon frågar mig om jag inte kan ringa polisen igen, för hennes son har hotat henne med kniv. Jag blir chockad och funderar på

1. Låste inte jag dörren?

2. Åkte inte han in i häktet för tidigare händelse?

Jag får tag på hem telefonen och ringer, och medans jag ringer så kommer hennes son och knackar på dörren. Han knackar inte så många gånger utan bjuder in sig själv. Jag står i min lilla systers rum och pratar med polisen när han kommer upp för trappen. Han är tatuerad upp för nacken och han är full. Jag blir nervös och undrar vafan som ska hända. Han kommer in i rummet medans jag pratar och jag ska precis säga adressen. Och då säger han att jag inte behöver ringa utan att dom löser det där själva. Då kläcker jag ur mig adressen och lägger på, han suckar och jag funderar på om jag kommer få stryk nu. Han höjer rösten mot sin mor som sitter på min soffa. Han påstår att det är hennes fel allting, att hans liv är 'fuck'd up' och att hon är en jävla alkoholist och förtjänar därför hans behandling av henne. Jag står och skakar av adrenalin och rädsla på sidan av, han förklarar att han inte kommer göra någonting mot mig. Han erkänner vad han gjort mot henne och börjar tjata med henne hem. Jag kläcker ur mig lite försiktigt om att hon kan stanna hos mig tills polisen kommer. Hon säger att hon kommer tillbaka om han slår henne igen. Och jag känner mig så jävla liten, jag kunde bett honom gå direkt. Jag kunde stått upp för henne och sagt att hon stannar här och att han kan gå hem. Men jag vågar inte, han var inte mycket större än mig. Men ändå gör jag ingenting, jag blev en liten fjant när det gällde något mer än mig själv. Jag kan kanske skylla på chocken av att dom båda bara kommer in, eller att han är aggresiv och påverkad. Jag kan komma på flera "bra" ursäkter, men ingen är tillräckligt bra för mig...

/halv taskig berättelse.

Jag upprepar mig själv, jag säger det som så många gånger tidigare. Jag skriver fan aldrig längre, jag har ingen motivation. Ska jag vara ärlig så glömmer jag bort min blogg till och från. Jag har ingen aning om vad som kan intressera andra att läsa. Det är inte det som är det egentliga problemet utan jag bryr mig inte så kraftigt om vad andra tycker. Men jag vill ju faktiskt skriva ner någonting som jag själv vill läsa. Denna gång är det dags att visa vilket svin jag har varit. Är nog dags att visa världen det.

Lite snabbt förklarat, jag spar sms som betyder någonting. Som jag kan minnas tillbaka till, jag läser dom inte, men ibland råkar jag bläddra förbi dem och då stannar jag till och blir lite nedstämd. Så rent logiskt borde jag ta bort dem och bara må bra? Fast då skulle jag glömma hur jag varit och jag skulle helgonförklara mig själv på fem sekunder. Nej, jag spar dom därför och jag hatar mig själv för det...

Anyway, detta fick jag av mitt ex efter vi hade gjort slut första gången.

"Tafatta sms om "hej hur mår du, vad gör du, hur är det?"...  Det känns som att vi inte ens känner varandra längre (tvivlar starkt på att jag faktiskt känner dig, viktor engstrand. Den nya iaf) Känns bara fånigt med dessa fraser och, faktiskt, ganska tomma ord. Vad hände med allt det  vi pratade om förr? Det försvann när vi gjorde slut... Och när vi var tillsammans var det på dina villkor vi hördes på, när du kunde ringa, och när du kunde prata. Nu har vi gjort slut och då är det mina villkor som gäller. Jag hör av mig när jag känner för det. Och just nu känner jag inte för det alls... Så från och med nu är det jag som hör av mig när jag tycker det passar. Eftersom det bara är jobbigt att se att jag har fått sms från dig. Allt som påminner om dig är ganska jobbigt att se, för jag känner mig så jäkla besviken."

that's me, i guess...