Eftersom folk klagar på att jag skriver vad jag gör så skiter jag att berätta vad jag gjort, vad jag tänker och vad jag gör.

Upptäckte dock igår, att Fru Sundlig tog bort mig ifrån facebook. Jag blev paff, förstår henne men ändå inte. Då blev det uppenbart. Det är slut, det är som det är. Jag har mina emo stunder, men visst fan klarar den här skrattandes, omogna, "din mamma"-skämtande pojke. Varför skulle jag inte? Jag har klarat värre saker, jag har ju klarat av livet än så länge. Jag är ju stålmannen, jag är en amatör. Jag är rädd för att ge 110%, för jag kommer bara ramla och slå mig om jag ger allt. Då kommer jag ligga med ansiktet i leran, gråten i halsen och vara tillbaks till högstadiet. Tänker aldrig mer komma dit, tänker att bli som dom. Dom som sa att jag var bortskämd.Som blev mindre omtyckt för jag inte var som dom, och lämnade borlänge. Men allt det där är ju slängt, och gammalt. Men ändå inte bortglömt. När bestämmer man sig för att växa upp och ta allt med en klackspark? 

Jag stör mig på mitt tänkade, jag stör mig på min deppiga musik, jag stör mig på skolan, på min omgivning. Jag stör mig på mig själv... 

Fuck this, fuck you. Fuck that u are a cheating whoe.

Jag...

Jag är inget mer än vilsen, tråkig, oserisös, elak,  snäll, rolig, livsfull,full av ångest, kärleks berusad och berusad av alkohol. Ofokuserad, självömkande, sympati letande, letande efter mig själv...

Jag har aldrig i historien av mitt lilla söta ångestfyllda liv varit deppig varje minut jag varit själv. Jag har aldrig tänkt så mycket som nu. Den här gången var det du som klarade dig bäst. Och så kommer det förbli, det blir som du sa till mig.

"du bara flyr, du är feg, du är så feg. Du kommer bli ensam till slut"

Det blir väl så, det är den oundvikliga sanningen för mig idag. Jag finner ingen ro i att jaga, ingen ro i att träna, ingen ro i att lyssna på musik eller vara med vänner. Jag har gått ner mig så jävla hårt, och det kommer nog sluta skarpt nedåt ett bra tag framöver. Jag kommer fortsätta sitta med gråten i halsen varje gång jag ser en bild på dig och oss. Jag kommer fortsätta sitta och titta ut genom fönstret mot regnet och tänka. Jag kommer inte ändra mig gällande någonting. Det är nog bara en svacka, det är nog bara något tillfälligt. Jag menar, jag har varit med om det mesta. Men inte fan har jag lärt mig av det, och mina förebilder är inte mycket att skryta över längre. Jag kommer själv aldrig se mig själv som en förebild och kommer aldrig bli en hjälte. Jag kommer vara offret som behöver en hjälte i slut ändan...

Ett brev ifrån en sargad pojke..

Ja... Ja... Vafan ska jag göra? Jag som trodde jag mådde dåligt innan, men den här gången kan jag inte skylla på någon annan. Den här gången var det helt och hållet mitt fel. Den här gången... den här gången vet jag inte. Gjorde jag rätt? Varför ger jag  jämt upp? Vad finns där som jag inte redan hade. Jag kommer må dåligt, men efter regn kommer solsken. Hoppas jag står ut så länge för att se det. Jag har mist min bästa vän, min älskare, min andra halva... OCH DET VAR JAG SOM VALDE DET!

Är jag dömd till att var dum i huvudet? Jag som trodde jag var smart, jag som trodde att jag gjorde rätt, återstår att se.

Men vafan, min egna tid,.

mkmfhkä<<<<<<<<<<<

JAG MÅR PISS!PISS!PISS!PISS!PISS!PISS!

Friheten är en trappa ner, en trappa ner är där jag hamnar...

Varför? Varför är jag dum i huvudet? Varför stöter jag bort det enda som kan få mig att må bra, det enda som kanske inte får mig att må så bra. Men i slutändan kommer få mig att känna mig som en vinnare längre. Här ifrån vet jag inte vart jag kommer ta vägen.. Jag vet bara att himlen är en trappa ner.

men vad i helvets. Klickat bort bloggen två gånger nu när jag skrivit mycket. Jag hatar det, jag hatar mig själv just idag. Nu fan ska jag ner i djupet, så långt jag bara kan. Det börjar imorgon, då ska första ölen svepas tidigt...

Godnatt..

Today i'm fine, today is not just another fuck'd up day. Today was..a good day to die on!

Jag gör den vanliga rutinen... sätter igång den vanliga låten, samma deppiga och sanna text. Sen... sen låter jag mina fingrar spela över tangenterna och bara släppa alla hämningar.
  Hej!Ursäkta min frånvaro med skrivandet, det har varit full beskjutning, full beredskap på att något skit ska hända. Det gör det alltid när det är tyst och stilla. Trots det anser jag att läget är labilt. Som vanligt, om det bara varit jag att bestämma hade allt detta varit över. Jag hade ju faktiskt mått bra då. Det hade väl även mina med människor. Även om jag har ledsnat ur på att ta hänsyn och visa respekt. När man inte får tillbaka samma leende och klapp på axeln. Varför utdelar inte alla samma kommentarer som käre "Gran".-"kliar du min rygg kliar jag din..."Det är att visa med människor respekt.  I övriga fall, hur jag mår... fortfarande denna tragiska historia om en pojke som aldrig riktigt hamnar rätt. Vilken famn är den rätta att bli kramad i. Vilket yrke är det rätta...Och den största frågan kanske. Vem kommer stå där när jag slutar skolan. Flyttar iväg, alla flyttar ju... Alla ställer sig på sina egna ben, och flyttar. Flyttar iväg och vi skiljs åt. Skiljas ja, värsta som jag varit med om. En utdragen procedur. Även om mina föräldrar skiljdes för 100 år sedan. Så spelar det spratt för mig än. Även om jag inte tror jag bryr mig längre. Så gör jag det kan jag komma på. Men varför gör jag det? Inget kommer ändra sig för att jag grubblar över det mer. Lika så kommer i princip vännerna i Borlänge också skiljas. Det är omöjligt att ändra på... Mina två tryggheter. Mitt barndoms hus, och mina vänner. Båda kommer nån gång försvinna. Vart och hos vem kommer jag känna mig lika trygg hos? Jag kanske ska ta och inhandla billig whisky, och supa i en vecka i rad. Kluddra ner mitt liv på ett block. Och se om jag mår bättre... pappret kommer aldrig skoja om det, det kommer inte ställa jobbiga frågor. Det kommer inte ställa krav. Det är bara ett papper, men det är så likt en människa. Det är helt tomt. Det vill bli fyllt med information, tankar och idéer. Vissa papper uppfyller ingen större plats i världen, vissa blir fulla med skit, andra blir omtalade. Samtidigt som andra förblir, det jag fruktar att förbli, tomt. Utan att uppfylla en uppgift i livet, i världen. Vara en belastning. Jag vill vara en av dom som flyttar iväg och står på egna ben. Men jag kommer inte ha någon trygghet att återvända till. Även om det kanske inte är så illa som det verkar vara. Jag kommer läsa det här om 10 månader och skratta och säga att det var ju ingen match det där. Jag vet även om ett år. Står jag där igen. Och undrar i regnet, vart är alla? Vart tog alla vägen. Vart tog jag själv vägen..!?

Det finns så mycket jag vill skriva, men vågar inte. Jag förblir instängd. Eller skapar en ny blogg och är helt anonym. Så jag får skriva av mig helt.. min vecka med whiskyflaskan....

Är det en konstiga bullen jag fick,  eller  är det något annat? Är det så att min kropp känner av något mitt medvetande inte gör. Jag har ingen aning, jag har haft ont i magen i tre dagar nu. Hoppas det går över, får gå till prästen och bikta mig någon dag och se om jag mår lite lättare. Kanske så lätt så jag lyfter till himlen. Nej vänta, man måste dö och vara lydig för att komma dit. Jag har inte tankar på något av det. Jag kan ju inte springa runt och tänka att jag måste vara på ett sätt för att komma till himlen. Det har jag inte tid med, jag har ju knappt tid och ork att vara den jag är, nu vem det nu än är. Jag trodde jag var säker på vem jag var och vad jag skulle bli... men om sanningen ska fram så så skrämmer framtiden mig, bara morgon dagen är jobbig i mina ögon. Vad ska ske, har jag blivit rädd för att leva livet. Eller är det bara, det där. Det där som min kropp känner av men inte jag. 

 nu ber ja dig visa mig vägen...